Vilse

P1280060

Att jag går vilse är inte något nytt fenomen precis men när jag gör det på mycket välbekant mark och dessutom har en tid att passa… tja, då är det lite irriterande.

Vi skulle bara hämta lite kantareller i skogen bortom Stora fältet och jag hade tänkt mig en liten promenix på max en timme. Det blev närmare fyra…

Fast först var det fint, förstås och sen skulle vi ”bara gå hem” men då… förvillade och förvirrade vi oss helt. Åt Embla kunde man säga ”gå hem!” eller ”hitta bilen” även om det tog några år innan jag förstod hur duktig hon var på det. Ankan brukade säga ”ööööh?” Och Kalle då, ”Åh, ska vi gå hit, dit, andra hållet, fram, tillbaka! – Va’ kul, matte!”

Det var såpass att jag började att titta efter stora och täta granar där vi kunde tillbringa natten.

Allt är averkningshysterins fel, och de leriga hjulspåren leder inte, de bara förleder från det ena hygget till det andra.

Trött var bara förnamnet, och när vi äntligen hittade så kom vi ut vid Silverkattens gamla tillhåll, vilket var i alla fall fem km från Stugan. Men det var rätt i alla fall och lättnaden överröstade det inre gnället om ont överallt. Uppland är bara platt till topografin, inte till underlaget. Ett stenigt helvete, är vad det är.

Nå, det var redan i förrgår, tiden går ju som bekant… och i går var det ledbruten rekreation som gällde. Bara en sväng till hålan för att hämta ut det nya receptet och lite korta giraff-turer.

Till middag skulle vi hämta endast en stolt fjällskivling men tyvärr fanns det nyuppoppade karljohan runt om och något bära i hade jag inte med… Det hade ju inte gjort så förfärligt mycket om det inte var för det djupa, visserligen rätt smala, bredbandsdiket som jag måste ”skutta” över. Haha, vilken syn för Hånfullhetsguden! Fast hem kom vi, lite stötta i kanten och med svampar som måste sköljas lite extra…

MEN blandningen av dessa två är väldigt god – kallesvampens matiga menlöshet ihop med den enastående stolta fjällskivlingen – åh! Den sistnämnda delade generöst med sig av sin underbara smak och lika ljuvliga konsistens och så smörstekt med grädde … Hånfullhetsguden teg.

Idag på förmiddagen har regnet öst ner men nu ger det sig visst. Månntro att jag är redo för att besöka musketörernas gravar? Fast Ankan får vänta lite till. Missnöjd är hon nog. Ligga inknökad på en bokhylla sådär? Oerhört!

 

 

Annonser

8 comments on “Vilse

  1. Men kära nån! Jag hade iaf kamrater med mig då jag villade bort mig ifjol. Och mobiltäckning så vi kunde talas vid. Kicki, vår gemensamma bloggkompis, använder sig av runkeeper-appen som visar var hon befinner sig och hur hon gått dit så hon kan följa samma väg hem. Själv har jag numera visselpipa men det hjälper inte mycket när man går omkring ensammen i skogen. Blinka har jag inte fått att fatta vad gå hem betyder…Ledbruten vet jag däremot allt om, kan inte lyfta mina ben alls för tillfället, bara att ta sig upp tre trappsteg till farstubron gör ont… Men vilka fina fynd du gjorde, hundbajspåsar brukar vara användbara om man inte har korg med sig.

    • Ja, får alltid en sån löjlig panik, också… fånigt. Jodå, Runkeeper har jag använt en del och vanliga kartappen är också bra om man markerar startpunkten. Fast både kräver att man har telefonen med sig och jag skulle ju bara gå på känd mark, ha! Visselpipa – tja sån kräver andras öron….. Men hem kom jag ju till slut fast det märks sannerligen att jag inte gått milaturer på ett tag eftersom Kalle tusen gånger hellre åker till hundhagen där han kan rasa runt med andra hundar. Skapar lathet (och dumhet). Stelheten var välförtjänt. Bajspåsar har jag sällan med här.
      Hoppas du bättrar dig så att du kan skutta ordentligt igen som alltid, eller fladdra, snarare!

  2. Precis som Paula skriver så är det perfekt med runkeeper, då hittar man iaf ut ur skogen om det finns en väg synlig på kartan. Ibland sätter jag på den redan vid bilen, annars bara för att kolla var jag är.
    Jolly kunde också ta mig till bilen. Jag testade henne då och då trots att jag visste precis var jag hade bilen, men följde hennes väg i stället för att ta den som jag nog skulle tagit om jag bestämt. Hon var hundraprocentig (älskade hund).
    Jag förstår att du fick ont efter den turen (oturen).
    Jag tror inte Ankan har något emot att hålla dig sällskap från hyllan.
    Åh! Stolt fjällskivling! Hittade en stor fin en hos syrran i Skåne för hundra år sen, men här har jag aldrig sett någon.

    • Jag brukar ha den eller kartappen när jag är på okänd mark men det var jag ju inte här, hoho hrm 😉 och tidigare hade jag ju Embla som precis som Jolly var bombsäker.
      Ja, Ankan… men det känns så kallt och ensamt för henne än…..
      Fjällskivlingstället så nära Stugan känns guld värt, så väldigt gott!

  3. Oj!😳4 timmar vilsetur var inte nådigt!
    Men….. gå så vilse i hemmaskogarna, då går du där för sällan 😉
    Runkeeper är bra ( även med dålig täckning) men tänk på att den slukar en hel del batteri så en nödladdare är ett extratips där 😊
    Tror inte Ankan har något mot att ha lite koll från bokhyllan ett tag

    • Ja, sällan har det blivit just de senaste månadarna eftersom Ankan så gärna följde med till Hågadalen (inte -hagen) och sen har det gjort för ont. Det är just det där med batteritiden… och jag vill slippa släpa runt på en massa extrapryttlar… Straffade sig denna gång! 🙂 Men jag skyller helt på hyggena! 😀
      Nä, kanske har du rätt med urnan.

    • Jo, man kan komma löjligt långt bort, särskilt när väderstrecken dansar ringdans…! De gör det nu med alla olika hyggen, små och stora om vartannat. Fast i idag har jag köpt en rosa (!) liten termos på 0,33 cl. Inte så tung, alltså och locket skruvas inte av, så inte ens jag kan tappa det. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s