Tjuvaktig skurk

P1010181

Ja, inte Ankan, förstås. Hittade bilder på henne när jag sopade av lilltuffingen inför dagens promenad. Hon älskade ju snö och doppade alltid ner hela huvudet.

P1010847

Kalle har en sån lång nos, att han inte behöver göra likadant men skutta upp på stenar och leta gömt godis ville han förstås göra.

Förmiddagens milatur gick bara hemikring och kopplet fick vara på eftersom vi följde vägen och här kör många sinnesrubbade.

Em som däremot kör ordentligt är schäfern  Kings husse, som stannade och pratade en stund. Han hade förstått att Ankan fått vandra vidare, så det blev ju ett rätt dystert samtal men bra att han också vet nu.

Men den tjuvaktige skurken  Kalle förnekade sig inte när vi kom hem. De goda dubbelmackor jag gjorde gick åt, så att säga…  medan jag själv får köra slanka linjen… fast det är nog bra, kanske.

Nu ska jag ägna resten av dagen till att vara nervös inför bilbesiktning i morgon. Hu! Tidigt ska jag vara där också, 7.45. Hur tänkte jag där?

Inte alls förstås, hojtar oskyldig Kalle.

 

Annonser

6 kommentarer på “Tjuvaktig skurk

  1. Tänk, hur olika hundar kan vara. En del är verkligen tjyvaktiga och man kan inte lämna nånting framme någon enda gång. Toscas uppfödare har några sådana… Tosca själv, däremot, skulle aldrig komma på tanken att ta något som inte är hennes. Så är hon ju heller ingen Hungrig Hund, i och för sej. Men när man parkerar en tallrik på soffbordskanten preciiiiiiiiis där hon sitter och hon bara vänligt luktar lite på den utan att ens tänka tanken på att smaka??? Konstigt är det.

    Fint att du nu kan plocka fram en och annan bild på Ankan (och Embla) utan(????) att bli alldeles förstörd av gråt och saknad. Tiden går och man hamnar i nån sorts saknad-land, där man inte gråter hela tiden. Gick och tänkte på Ida häromdagen, och jag grät inte heller. Även om hon är oerhört saknad.

    • Jo… Embla tog tid och och jag försöker korta ner sorgetiden efter Ankan och tvingar mig att titta på bilder. Ibland går det bättre, ibland inte alls. Hon var så trofast, mitt guldägg. Riktigt jobbig kunde hon också vara ibland, men mest go.

  2. Härlig bild på guldankan. Visst får vi titta på dem, dom kära som vi saknar. Jag påminns om Jolly dagligen, det poppar upp bilder på henne precis överallt och hela tiden.
    Fisig hund den där turken/skurken, inte alls juste att ta mattes mackor.
    Jag har nästan aldrig haft mattjuvar, om det inte varit deras egen. Varken Maya eller Triss går i den andres matskål, även om den skulle stå med med mat kvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s