Hundlättnad

Morgonturens milsrunda slutade i hällande ösregn (som dock upphörde så fort vi kom innanför dörren – såklart) men de sista kilometarna svävade jag fram på moln ändå. Vi mötte nämligen Lina och Abbe med deras matte och fick höra att den borttappade papillonen var återfunnen!

Vilken oerhörd lättnad. Hade jag inte varit så hopplöst antifacebook, så hade jag kanske sett det där redan tidigare men nu är det ju så…

Framförallt är jag glad för hundens skull och ägarens men också för att mina egna mardrömsföreställningar kan upphöra, åtminstone vad gäller just den hunden.

Annonser
Bild

Svampen kommer

20180827-115227.jpg

Jag tror att detta är en stulen bild men eftersom jag glömmer allt precis hela tiden kan jag ju inte vara alldeles säker… 😉

Hursomhelstsomhaver har som alla år svampsäsongen tagit över mitt liv. Kalle är ytterst missnöjd över ”svampandet” för ”det går så saaaaakta då….” men gläds å andra sidan åt att koppeltvånget är ett förfärligt minne blott. Men måltiderna… åh, lyx räcker inte. Kalle håller förstås med OM de är tillagade med en MASSA smör och MÄNGDER av Grädde. Fast… Inte så mycket Svartpeppar, gnölar han, så Onödigt!!!

Svårt och sorgligt är det att en papillon saknas. Jag stoppades igår av en person som hörde sig för. Den tillhör en syster till Baggbolarna och hade oväntat dragit iväg och blivit borta. Mardröm.

De har förstås letat kors och tvärs, liksom jag, här på mitt håll. Ännu inget napp.

Baggbolarnas två hundar röjer järnet överallt och Kalle är inte sämre på vårt håll. Men…

Ja, sån är slutet av augusti, efter en förfärlig sommar. Het, förtorkad och tom efter saknade, älskade hundar.

Ett långt år

20180816-083646.jpg

Idag har det gått ett år sedan Ankan träffade Herriot för sista gången. Hur kan ett år vara så oändligt långt och samtidigt lika kort som bråkdelen av en sekund? Det mysteriet förblir olöst. Året har passerat och det ser jag svart på vitt på almanackans datum men inte i huvudet. Därinne, i irrgångarna, där gör hon sig påmind många gånger varje dag och liksom med Embla ser jag henne rusa runt där på ängen av moln nästan varje dag. Men det är långt dit upp… och jag kan vara glad över att Kalle än så länge föredrar skogen och ängarna härnere…

Hundraen gånger tusen trött,

… det är vad jag är.

Men kanske att det blir lite bättre nu. Jag har vatten igen och rörmokaren som skulle komma sju i morse, dröjde till 14. Såklart. En sån där dag som är helt bortkastad, för ro att göra saker som gräsklipp, slyröj, murlagning, städning etc, ja den ron fanns inte alls i väntans elände, så föjdaktligen är sånt ogjort.

Stackars min Kalle har fått sitta emellan, så ingen långtrad blev det idag. I morgon, min hundvän, blir det bra igen, förlåt. Nånstans måste jag hämta andan för att kunna fortsätta…

Hm… Tvättmaskinen glömde jag nämna, säkert är även den igensatt, blähä och bu, men det får visa sig i morgon, INTE idag.

Men just nu har jag vatten! Jippie!!!!

Wilgot!!!

IMG_9901-1

Datorn fungerar inte men efter mycket möda fick jag in två bilder, den ena uslare

 

IMG_9900

… än den andra. Men ÄNDÅ! Wilgot!

Han är inte min, tyvärr, Kalle, utan Abbes efterträdare. En mycket fin Båtsman med tjusig teckning och ett underbart trevligt sätt. Kalle tyckte också att han var helt fantastisk. Wilgot är 12 veckor och pappan ryss. (Nästan lika bra som en turkburk, tyckte Kalle).

Det är bra att det är ordning på nåt i världen, nu när allt annat är så uppochner. 😻