Ett långt år

20180816-083646.jpg

Idag har det gått ett år sedan Ankan träffade Herriot för sista gången. Hur kan ett år vara så oändligt långt och samtidigt lika kort som bråkdelen av en sekund? Det mysteriet förblir olöst. Året har passerat och det ser jag svart på vitt på almanackans datum men inte i huvudet. Därinne, i irrgångarna, där gör hon sig påmind många gånger varje dag och liksom med Embla ser jag henne rusa runt där på ängen av moln nästan varje dag. Men det är långt dit upp… och jag kan vara glad över att Kalle än så länge föredrar skogen och ängarna härnere…

Annonser

15 kommentarer på “Ett långt år

    • Ja, det tar och tär och vi var ”tvungna” att utflykta oss till Öregrund en sväng. Men jag HAR klippt lite gräs och faktiskt också tvättat – det fungerade!

  1. Hej Hillevi!
    Jag måste bara berätta! Märta har nu lämnat oss och gått till skönare tassemarker än dem vi kunde erbjuda här. Hon har under ett par månader i sommar haft inflammationshämmande värktabletter för sina onda bakben…som vi visste skulle sluta fungera ganska snart och nu var vi där och dessutom började hon hosta i attacker under natten till tisdagen.Så jag ringde vår veterinär och vi fick komma in samma dag.

    Allt gick lugnt och fint och Hlidaliten var med under den tid det tog för Märtas hjärta att sluta slå! Hilda gick runt bädden och nosade och efter en stund tyckte hon att vi kunde gå därifrån för Märta fanns ju inte kvar tyckte hon nog!

    Det är väldigt tomt och tyst därhemma nu och det känns så konstigt att gå ut med bara liten Hilda i sitt koppel! Att man kan sakna så och att det känns att hjärtat slits ut ur kroppen!

    Tänk att det blev så nära ett år efter Ankans bortgång! Ha det gott och klia Turklurken ifrån oss!

    • Det gör mig så ont. Märta … henne glömmer man inte. För mig känns hon så förknippad med Embla. Är så glad att jag fått träffa och lära känna denna underbara silverhund. Stackars ni två. Det är fint att ni har en Hildaskrutta som kan trösta något.

      • Hildaliten gör så gott hon kan… men det är svårt för henne att fylla Märtas plats i alla lägen. Det är bara sååå tomt och tyst efter henne! Men det går en dag i taget!
        Ha det allra bäst och klia lite på Kalle!

  2. Ja du, dom sitter djupt i hjärteroten våra små… Och tiden rullar på…fort,fort. Tur att vi har alla minnen – och att ”kollegerna” finns typ Kalle, Flisa & co

  3. Ja, tiden går och minnena består. Ni fick en fin tid tilsamans. Lilla Troja, var väl med och hämtade henne Hos Mona-Stina?
    Idag är det 1 år sen Z fick sin diagnos. Hänger med än, men jag kan aldrig koppla av det.

    • Både Troja och Embla var med! Visst består minnena! Förstår att du oroas över Dobban. Men har gett och ger dig massor av kunskap om rasen som du har nytta och glädje av framöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s