När allt går en emot.

Det blev brått igår att göra i ordning den större buren för kycklingen och de två mammorna (de ruvade ju tillsammans) och rent var det med nytt spån och buren hade fint nät runtomkring. Vatten och mat i låga skålar – allt som vanligt, alltså. I morse vid 6-tiden tittade jag till dem  men nu, ett par timmar senare fanns inte ett spår av kycklingen. Hedemoror har så tät  fjäderdräkt och ofta klättrar kycklingarna in där och så trodde jag att det var nu också.

En gång tidigare försvann en kyckling så, men då hade jag inte finmaskigt nät runt och den kom utanför och hittade visst inte tillbaka innan olyckan – denna gång en katt – var framme. Men nu?  Borta är den och jag är så ledsen.

Katterna var inne i stugan, så det måste ha varit en råtta, fast jag inte sett några såna, bara nån liten mus ibland. inte omrört i spånet heller, så mink eller mård går också bort, dessutom hade jag satt för kattluckan. Två mammahöns och två tuppar… borde ha kunnat försvara men… En helt oberörd tredje höna ruvar vidare i en kattbur.

Sånt är det när det är motigt och sorgligt.

Kycklingglädje

Det var väldigt nervöst igår, när kycklingarna fick komma ut i hönsgården – jisses vilken kabalik!  Men jag hade inte behövt oroa mig så, varje kyckling visste vilken mamma den tillhörde. Efter att Jungfrun (högsta hönset) satt Grevinnan (lägsta hönset) på plats så infann sig friden. På bilden syns Dotra med en av sina två. Tänk så härligt att få vila i sånt fluff!

Här är hon med båda sina kycklingar. Den ljusa är nog en tupp. Förhoppningsvis är den mörka en hönkyckling men jag satsar inte allt på det!

Dotra var mest kameravänlig…

Här är Jungfrun med sin avfälling, troligen en tupp.(Nä, hon har inte kalkben (benkvalster) utan där kommer nya fjädrar).

Fula och elaka Grevinnan med sin hönkyckling som heter Margot. Grevinnan är ju  blommehönan Henans dotter och jag har överseende med allt bara för det.

KolBjörn blev först glad över damsällskapet men som synes var inte Jungfrun lika entusiastisk: ”stick iväg, drummel!” Han tröstade sig med att äta upp allt extra godis alldeles själv i stället för att erbjuda sina fruar minsta smakbit.

I morse satt jag nog en hel timme i hönsgården och bara njöt. Så verbala de är, hönor! ”Kluck, kluck, kluck” hela tiden och vid förflyttning… ljuden vid spännande mat… och så varningsljud vid fara och så bara vanligt hemtrevligt kackel – så härligt att  lyssna på.

Matte badade i Anksjön men Ankan var inte så benägen idag, därav denna stroppiga min.

Till och med irisen vid sjön påverkas av torkan.

Nähä, nu är det dags att lotsa in hönsfamiljerna i hönshuset igen. De är kvällströtta liksom deras matte.

 

Puh, vad jobbigt det är att vara hönsig

Tröttsamt med tre hönor med en kyckling var! Inte gick det att sätta ihop Grevinnan och Jungfrun, trots att de ruvat tätt intill i flera veckor. Nänä, strid på kniven var det och jag var tvungen att göra ytterligare en nätad bur. Vet ni vad hat är? Inte? Studera blänghönorna här bara. ”Min, bara min kyckling är finast!”

I transportburen bakom ligger den trogna Dotra med en kyckling och resterande ägg som hon ruvar så intensivt. Sällan har jag haft en sådan liggfast hönapöna. Vanligtvis går hönan av efter normal ruvningsperiod på 21+ dagar. Denna har legat hårt i fyrtio! Gott då att jag gav henne en kyckling så som hon längtade.

 

Intet nytt utom ett piiiip!

25°C, sista andningen på äppelblommen och en massa annat vårblommigt också.

Kaprifolen – som den doftar på kvällarna! Men även den blommar snabbt över i torkan.

Jag förstår mig inte på hamburgare. Visst, gott men knappast en måltid man vill dela med andra, för särskilt trevligt är det inte när fyllningen bara väller ut när man attackerar den. Fast god blev den enligt ett recept ur senaste Ica Buffé. Inget kött, utan detta är en grön variant. ”Salladen” är bebisspenat som jag sådde ute i januari. Två plantor behagade titta upp.

Ankan fick märgben och en stor del av burgaren! 😀

Kaspar rullade sig och njöt av sommarvärmen men blev lite putt när jag kröp fram med kameran.

Av Bibbi fick jag förra året den här tvåfärgade akvilejan. Den är så fin. Även hennes lejongap har kommit åter och alldeles strax är det dags för den ”svarta” stockrosen. Ska bli spännande.

Hennes plantor har verkligen tagit sig. Men mina potäter… i förrgår blev det nattfrost!!! De fick en snyting, så jag får hoppas att de tar sig igen. (Och, oh, fasa bara hoppas att det inte är bladmögel!)

Tadaaa! Första kycklingen kläckt, hoppas nu bara att det blir några till.

Idag blev det en sen premiärsimtur i Anksjön. Kallar den ju även polkagrissjön eftersom det hela tiden kommer underbara kalla stråk som friskar upp även i den varmaste sommar. Förra veckan ville jag också men då satt det en massa grodyngel på ”glida ner-klippan” så det bidde inget. Men idag var det underbart att simma ut bland blommande näckrosor, glida runt i härligt solsken, se klippan, Ankan och sommargrönskan krokigt speglas på väg in igen. Åh, lycka!

Söndagsbabbel

Från nordligaste norr till och sydligaste söder syns allt fler snöbilder och det är inga måttliga mängder heller. Men här i mittensöder är det fortfarande snöfritt – tack, tack, tack! Konstsnö finns däremot, i form av frost på ensilagebollar!

Fruset och kallt var det men söndagen var härlig med krasande gräs och mossa och värmande sol i söderlägen. Min Anka ser väldigt lycklig och nöjd ut!

Men hon kan se ut så här också… tappad bakom en vagn eller något.

Ibland vädras glappkäften…

… men för det mesta syns bara gladsvansen.

På mina bullerfria söndagar brukar vi ta storpromenaden i skogen bakom Stugan. Denna söndag ändrades plötsligt ljuset bland de annars djupa granarna. Jaha. Avverkning, förstås.

Plötsligt är alla hållpunkter borta och förvirringen total. Var är vi?

Som tur var ljusnade det på andra hållet också – fast här på rätt sätt: Storfältet dök upp. I bakgrunden syns det nya ”hålet” och det är bara början, tror att allt till höger kommer att rakas ner. Åt vänster är det en annan skogsägare.

Ankdammen har ett rejält islock men Ankan har mer respekt för hårt vatten än vad Embla hade.

Ja, tills vi kom till Stordiket, då… där kunde somliga inte hålla sig, men höll sig gjorde isen, turligt nog.

Hemma försökte jag för sjuttioelfte gången visa hur roliga Charlie och Chaplin är när de ”slåss” på ungtuppars sätt. Då står de mitt emot varandra, kör fram huvudena, fäller ut nackkragarna, fixerar varandra och som på en given signal gör de utfall och störtar på varandra och ger varsin välriktad karatespark, backar tillbaka och så börjar de om igen. Ett skådespel! Mycket trevligare på det här sättet än i tuppfäktningsarenor, där de stackars djuren förses med knivar på sporrarna. 😦

Ja, hoppas jag får det på bild framöver. Tuppen KolBjörn tycker bara att de är larviga och bryr sig inte om dem. Än så länge, då…

Notera de enbenta djuren: hela tiden var antingen den ena eller andra foten på upptining nära magen.

Åh, nej, inte ännu en sån där matbild… men här är den med bara pga av ruccolasalladen. Den var gratis. Varken egenodlad eller ekologisk men ändå en gåva laddad på Ica-kortet i veckan som var. På Plånboken i P1 i onsdags hade de ett inslag om detta med framförallt klubbkort i alla affärer och tjänade man egentligen något på det? Nja, kom de fram till och det var ju så besvärligt med alla kort i plånboken.

Men, säger jag… nu räcker det ju med körkortet om det har scanningskod på baksidan (och om man har sitt förnyat från ”det gamla stora” till det lilla kontokortslilla). Mitt ”nya” är från 2010, hur nu det är möjligt att det redan gått halva tiden – det förra kortet hade jag ju i evigheters evighet! 😛 Och saknar man körkort kan man uppge personnummer även om det kanske känns mindre kul. Eller ha det textat på ett hemmagjort kort och visa fram.

För att komma till saken, så nog tycker jag att det är bra att vara klubbmedlem hos Granngården – där kommer flera bonuscheckar om året och många klubberbjudanden av sånt jag brukar köpa, framförallt i fågelmatsväg. Hos Clas Ohlson var det både en välkomstcheck och nu har jag även där fått en bonuscheck. Apoteket likaså och ett par ställen till. Jag köper det jag behöver, så det är bara ren vinst.

Den märkvärdiga tupphönan Henan

Jag har berättat om Henan förut. Blommehönan som också är en tupp. Hon är hönan som värper och ruvar men han är också tuppen som gal och har sporrpluppar. Det tuppiga har kommit efterhand under åren och det först för två år sedan jag blev riktigt varse när den då nya tuppen KolBjörn mobbade ut Henan, dåvarande Hättan. Efter det blev jag mer uppmärksam och upptäckte galandet och sporranlagen. Förra sommaren var det så ledsamt att jag funderade på om jag måste ”ta bort” Henan. Hon fick inte vara med flocken utan tillbringade dagarna i min farstu, sorgset kucklande och förstås vådligt bortskämd av mig. Men efterhand blev det dock bättre och hon fick åtminstone vara med i ytterkanten och fick följdaktligen leva.

Så i somras ville den vita hedemorahönan Jungfrun ruva. Dotra, som la beslag på majäggen, hade fått sitt med StorKlas, LillKlas och LillTanten och även om det var i senaste laget för kycklingar i slutet av augusti, så fick det bli så. Vilken tur att det blev så!

Jungfrun och Henan ruvade ihop och eftersom Henan var i en värpperiod, så sparade jag bara de äggen, för att åtminstone få blommeblandningar, nu när jag aldrig haft någon skånsk blommetupp. De tre kycklingarna kläcktes, den sista – Grevinnan – med lite besvär, för henne fick jag skala fram och värma torr – men det blev fart på henne också.

Sedan började det roliga. Henan tog rollen fullt ut som stolt familjefar. Vaktade, letade reda på godbitarna i maten och gav dem till kycklingarna och fortsatte sedan på samma sätt ute i trädgården. Hela tiden struttandes runt som en enda stor och lycklig solblomma! Så har det fortsatt och idag fick jag syn på något ännu märkligare:

… sporranlagen har blivit riktiga sporrar med klo och allt! Efter alla år!

4/5 av Familjen Annorlunda. Chaplin och Grevinnan mellan sina båda föräldrar. Charlie ligger just och tar sig ett spa i rabatten.

Jungfrun ser eländig ut i rumpan men hon håller just på att byta stjärtfjädrarna.

Tyvärr blev det inga blommefläckar på dessa tre kycklingar, utan mer typisk hedemorabefjädring. Mentaliteten är dock väldigt annorlunda – de är så nyfikna, kommer springandes direkt och har den stora, tunga blommehönans säkerhet och lugn.

Charlie. Inte så vidare snygg… och med vita fjäderpiggar som sticker ut i runt näbben.

StorKlas och LillTanten håller ihop och än är inte KolBjörn så svår på ungtuppen som han var när de var två. Han kommer att bli en vacker tupp och går det ska jag försöka ha honom kvar men det är tveksamt om det fungerar. (Han byter också fjädrar, särskilt i nacken.) Jag har då inte någon vidare lust att ha även honom i grytan men behövs det så blir det så.

Ett är då i alla fall säkert – hade det inte blivit kycklingar i år, hade jag inte fått uppleva den märkvärdiga tupphönan Henan fullt ut och den märkvärdiga tupphönan hade inte fått vara så underbart lycklig!

En till kyckling och storodlaren

I natt kläcktes det en kyckling till. Om det blir något av den återstår att se, den var svagare och inte blev det bättre av att morsan trampade på den i sin iver att försvara sina små. Det vore så roligt att åtminstone ha två… Även denna är ljus.

Maskrosor bör plockas med handskar… och efter att igår ha plockat några liter till så är jag brunmelerad långt upp på armarna av maskrossaften.

Jag har gjort paj med maskrosor, bröd med maskrosor, soppa med maskrosor och förvällt och fryst in maskrosor. Nu är jag trött på maskrosor! Allt ovan var fullt ätbart men inte det godaste jag smakat. Sirapen står däremot fortfarande som en klart lysande stjärna.

Ankan mår bra av sin minidos rimadyl och reser sig utan problem. Glad som alltid – här vid Anksjön. Där finns det nästan inga blåbärsblommor alls. Får hoppas att den rikliga blomningen på förra stället åtminstone ger några bär.

Så här kan en köksträdgård se ut. Ur boken ”Grönt!” av Karin Eliasson.

Så här ser min köksträdgård ut! 😉 Långan väg att gå…. På bilden nyss omskolad lavendel – groddarna vägrade bli större i groddlådan.

Vidare har jag lärt mig att jag troligen haft för mycket gödning på det mesta. Jag var så stolt över mitt nässelvatten  som späddes efter konstens alla regler men pga kylan så var det visst inte alls bra. Snabbt har jag planterat om tomaterna i stora hinkar – de började se ledsna ut och om klematisen har frusit eller gödslats ihjäl kan bara tiden förtälja.

Rabarbern ville inte bli stor, så det som blev, blev en paj och den var god. Ska fråga grannen om jag får plocka lite och lägga i frysen.

Mangold och luktärter har klarat sig, nu ska de bara växa också. Sallad och slingerkrasse ska gro. Ack, ja… det är inte lätt att vara storodlare, inte!

Trevlig pingsthelg!

Alternativa värpreden

Jag trodde att hönorna hade gjort en paus i äggbombningen…

… men så hittade jag ett gäng i transportburen. Genast plockade jag fram ytterligare en – har några – och grejen var tydligen att det blev populärt när de stod lite upphöjt som på de här fruktlådorna.

Jag har haft fina, snickrade reden förr, några med alla tänkbara finesser som äggrullanerpånät och allt – men här i Stugan har hästboxens superenkla foderho varit den absoluta favoriten – jämt och hos alla. På Hästridarstället lärde jag mig detta med transportburar – så praktiskt att hönorna gärna går in i såna – om det behövs för undersökning mm. Så lättstädade, dessutom! Ibland kan plast vara bra. Ibland!

Tja, fram till idag har som sagt foderhon varit Stället, men nu testar vi transportreden! 🙂

Sent omsider och hundra år efter alla andra, har jag provat på en Rutteria. Runkeeper i det här fallet och först var jag riktigt sur på Pladdertackan som inte kunde hålla truten… tills jag kom på ett sätt att tysta henne. Provturen var inte lång som synes och inte snabb heller – fast jag går så fort jag vill, oftast strosar jag. Det tog också tid att undersöka hur jag skulle få tyst på pladdrandet och dessutom var jag så trött, denna fredag. 7 MInutes gjordes men jag viftade lite mindre alert än annars…

Någon runda blev det inte, för här, vid nästa by varken bar eller brast skaren – så vi gångade oss tillbaka samma väg med en liten sidosväng för att åtminstone få ihop en halvmil.

Stordiket försöker likna Storforsen utan att för den skull forsa alls – än!

Så elakt.

Uppe på gården fick de den här nyårspresenten. Vid tvåtiden på natten behövde jag – som vanligt  –  gå upp och pudra näsan. I vägkorset, där våra brevlådor står, stannade en bil. Nyfikna jag gick ut på trappen och försökte se, men min stora gran i hörnet  skymmer sikten, dock hörde jag ett par röster och såg billyktorna. Strax därpå kom en jättesmäll som fick mig att lätta tre meter minst (nåja) och bilen – en stor, dyr sak med (billigt) innehåll –  gled snabbt förbi min mur. Bara för att jag påstått att det är lugnt och tyst här på nyår… Nu trodde jag att de bara utnyttjat det lite större svängrummet i korset till att fyra av en raket. Men det var attans vad högt det lät. Så, på nyårsdagsmorgonen när vi stegade iväg på promenad, så såg vi detta. Den höga smällen kom sig av att de sprängt av raketen i bondens postlåda. *%##&%€#*.

Sådant får mig verkligen att fundera på illviljan hos en del. Det är inte något roligt eller skämtsamt med ren vandalism. Sedan vet jag inte hur länge en raket ”kan hålla på sig” om den nu inte hade smällt – i värsta fall hade det kunna gå riktigt illa för den som tittade ner i lådan nästa gång. Stackars Kerstin på gården, 80 år, liksom den sjuka maken. Tur att de har sina fem barn som kan fixa och ordna.

Bok: den endast drygt 80 sidor långa  ”Fiolen från Auschwitz” av den hyllade katalanska författaren Maria Àngels Anglada (1930-1999) är mycket läsvärd. En koncentrationslägerfånge i ett av Auschwitz kantläger – Treflodslägret – får möjligheten att inom en för honom själv okänd tidsram bygga en fiol av stradivariusklass. Halva dagarna får han bygga på fiolen, halva dagarna jobba i lägrets fabrik. Fasorna i lägret är obeskrivliga och den fiktiva berättelsen om fiolen gör det hela isande påtagligt och närvarande, trots att tonen är lågmäld. Kärleken till musiken och instrumentet går som en ådra fylld av ett darrande hopp genom boken. Det finns tre berättare – en nutida musiker i inledningen, fiolbyggaren Daniel själv, fast då i tredje person, och slutligen en violonist som var ”internerad” samtidigt med Daniel. Varje kapitel inleds med hårresande autentiska nazidokument.

Jag läser som regel aldrig recensioner innan jag själv läst boken för ofta får man avslöjat mer än vad man vill – ungefär hela handlingen inklusive slutet – och lika ofta fördunklar de det egna omdömet. Så även i det här fallet väntade jag och recensionerna var förstås en blandad kompott. Själv kommer jag aldrig att glömma den.

Musik: Nyårskonserten från Wien har jag inte lyssnat på under flera år men igår återknöt jag bekantskapen. Dirigent var den populäre Zubin Mehta. För mig var Lorin Maazel, som avled i somras, den ultimata gästdirigenten för Wienerfilharmonikerna och jag tyckte inte att Mehta gjorde jobbet lika bra. Fast vad begriper väl jag.

Vardag: Trots rött i almanackan fick hönsen strålande nyårsrent. De tackade med med två fina ägg – 14 in alles har det blivit nu. De får gärna fortsätta på samma vis ett tag men jag misstänker att en eller två eller alla tre snart börjar sura (lägga sig och ruva) och då är det över för ett tag igen. Blommehönsen har ännu inte lagt något men de börjar bli lite till åren. De senare är så roliga när det är snö: försiktigt, försiktigt doppar de ner en fot i det vita, lyfter foten, tittar förfärat på den, kacklar högljutt och rusar in i hönshuset igen. Hedemororna klafsar däremot helt obekymrat runt och till slut blir blommorna så avundsjuka att de flygspringer efter. Sedan törs de inte ta sig tillbaka…

Nyanser. Både Jungfrun och Dotra lägger lite mörkare ägg än Tanten. Ett vitt köpeägg som jämförelse. Eftersom de har gått ute så gott som varje dag är gulorna vackert orangefärgade och dessutom får de majs ganska ofta.

Väder: Idag försvinner det mesta av snön, det är 5 plusgrader och duggar lite. Kraftiga vindar på det omöjliggör både bilåkning och promenad längs vägen till någon av skogsrundorna, så det får bli skogen direkt bakom stugan och då hoppas att inget träd  faller. Till i år köpte jag en väderkalender, man glömmer så snabbt och dessutom kan den vara bra för noteringar av såtider och sånt, tänkte jag. Och inte minst som ”äggabok”.

När hon blev han blev hen

Jag har skrivit om Hättan tidigare – då när hon blev utanför efter att SmÖrjan blivit rävmat. Nya tuppen KolBjörn gillade inte henne… ett dugg. Hon värper, det gör hon. Men hon har också sporrar, om än inte så stora. Och TÄNKA sig! I morse gol KolBjörn som vanligt och därpå följde ett lägre, hest galande. Flera gånger. Jag har hört det förut men skyllt på unge GullBjörn som nu flyttat. Men… det var Hättan! Alltså jag har mig en tupphöna, en HEN! Att hen är höns på engelska gör det hela ännu hönsigare.

Numera får Hättan vara med i flocken någorlunda, för KolBjörn har lugnat sig men nog är det lite intressant hur det kan bli!

Idag kom mina nya hälar! Jag har trampat ner mig, så att säga och dessa stötdämpare är underbart sköna. Hiskeligt knepiga att få på plats, men sen – ohohoho!

I övrigt pågår planering! Den här gamla godingen levererar fortfarande. Åh, här ska bli humle på fula lyktstolpen och annat växiväxi på fulaste parkbänken, fastgjuten, som jag inte får bort. Och varför inte lyfta undan några av de tråkiga trädgårdsplattorna och få till en kryddträdgård?

På måndag kommer ÄNTLIGEN takläggare hit och ska lägga om ladugårdsdelen – resten, dvs Stugan får sitt i tidig vår. Därför spräckte jag mitt inköpsstopp idag och inhandlade sånt som hungriga hantverkare kan behöva. Fast den posten lägger jag på renovering! 😀

Under två dagar har jag tömt ladugården, eller det som är kvar av den. Hälften är stall numera och hos mig då hönshus. Någon förebild finns inte men jag kan försäkra att här kom man inte fram överhuvudtaget. Under 16 år har bråte samlats men nu har jag rensat!

Virket som låg i carporten är fint staplat här. Ett par jättelånga plankor måste ligga på tvärsen, tyvärr men hoppa och skutta är inte hela världen. Ser att jag inte fotograferade verkstadsbänken men även den är rensad och fin.

På återvinningen återvann jag tillbaka två flaskor balsamterpentin. Jag var så orolig för de undermåliga plastflaskorna men killen där hällde över allt till andra flaskor. Jisses, varför tänkte jag inte på det – nu ska jag återigen hälla allt vidare till glasflaskor! Plast är skräp, så är det bara. Jag gör egen impregneringsolja av linolja spädd med balsamterpentin – kanonbra blir den, långt ifrån den man köper. Och… nu har jag ju tid igen! 😀