Hundparkering!

Nåja, nu är det ju egentligen inte alls så att parkour betyder parkering, utan det är franska för ”konsten att röra sig” och är en (människo)sport som handlar om smidighet, koncentration och att lätt kunna ta sig fram över svåra, naturliga hinder som mellan hustak, längs trappräcken och så…

Men det vi gör, Ankan och jag, handlar just om hundparkering och är det första dallrande steget framåt och därför bytte jag snabbt namn! Eftersom vi började igår så har vi en bit att gå men det är ju vägen som är roligast. Avklarade delmål kan få komma som en liten bonus. Nu kan jag inte så mycket (läs ingenting) om detta än men det gör ju ingenting! Perfekt aktivering är det och hund och matte blir rejält trötta av all koncentration. För det är stor skillnad på att hoppa upp på stenar, balansera på stockar och allt annat som man väl alltid gör när man är ute med hunden och att ”hundparkera – här handlar det om att hunden ska utföra olika moment och inte heller avbryta innan ”varsågod”. Det kräver självkontroll, det och det har väl inte varit Ankans paradgren innan…

Första uppgiften: knö in sig i björkklustret här och sitta kvar tills matte är nöjd.

Det var kul! Mera!

Andra uppgiften: stå kvar här på den sneda, smala stenen. (Får jag bara godis, så!) Så småningom tänker jag mig att hon ska stå uppe på smalaste toppen. Viktigt är att hålla sig till låga hinder, ivrig hund och särskilt überivrig hoffe har en benägenhet att kasta sig rätt ut och nu är det inte snabbaste vägen till att bryta benen som är målet. En sele är bra hjälp, läste jag, så att man lättare kan hjälpa till vid nedhopp. Idag tillämpade jag halvstrypning genom att grabba tag i nackskinnet… 😉

Tredje uppgiften: stå med framkärran på stenen här. Det är faktiskt svårare att få Ankan att stanna kvar så än när hon är uppe helt. Koncentration!

Jag använder klicker men det gör man ju som man vill.

Fjärde uppgiften: en lång fallen trädstam kan man ha till mycket. Här får Ankan ligga ner och stanna kvar (parkeras!) tills ”varsågod”.

Det här är jättejättekul!

Femte uppgiften: stå på stenen med framtassarna på stubben och se väldigt vacker ut. 😉

Här är åter jättegranen i änden av fältet. Ser ni ankuschlingen?

Här syns hon bättre! 😉

Sedan går ju inte allt på räls förstås. Här hoppade Ankan upp på en hööög sten helt på eget bevåg och det skulle hon ju inte… men

… då fick hon ligga ner och fick då belöning i alla fall. (Man är ju liksom inte fullkomlig själv heller!)

Sjätte uppgiften: stå med framfötterna på brunnslocket (utan att äta upp det goda rävbajset…) och nog är hon bra mallig, min blondin!

Sådär. En vanlig morgontur som blev väldigt mycket extra och det var ju bara så roligt! Här t ex kan man läsa lite om dogparkour.

När vi kom hem igen satt Tassel och spanade efter oss i hagen. Så här glad blev han när han äntligen fick syn på oss!

Förkylningen motade vi visst i grind – idag är den mer eller mindre som bortblåst men det blir ändå en vilodag för säkerhetsskull. Det värsta som finns är såna där långdragna historier som aldrig vill ge sig men i morgon blir det hemmadärborta igen.

Och så sist men inte minst:

Ett stort HURRA! till lilla Hilda-kråkan som fyller 8 år idag! Min alldeles första KRÅKUS tillägnar jag dig! 😀

Minsann såg jag att även den stolta hundmamman Gizza fyller år, hela fem. Stort Grattis! (Du får säkert smaka på Hildas krÅkus! ;))