Det strålar en stjärna…

P1290198

… förunderligt blid…

–  NÄÄÄÄÄE! Jag VILL inte va’ stjärtgosse!!!

–  Stjärngosse, heter det Kalle och det är faktiskt LUCIA idag.

–  Aha! Scheikgosse. Det lät lite bättre, måste jag säga. Just det. Bäst, är just vad jag är!

–  Glad Lucifer, nääää, nu blev det visst fel igen… Glad Lucia, heter det ju!

Hälsar Kalle och tärnkatterna.

Annonser

Svartvit!

Jo, det hade jag en katt som hette. Då fanns min pappa fortfarande i livet och han vaktande Svartvit med sitt liv, närapå. Naturligtvis beror det på pappa att jag är så djurkär.

Underligt, egentligen. Pappa jobbade hårt mot nazisterna i Tyskland/Frankrike/Spanien/USA och hade ett mycket ”särskilt” liv men kärleken till djur fanns alltid där och ärvdes visst vidare.

Ingen bild har jag på Svartvit, bara en och annan papperskopia på hennes ungar.

Härhemma har jag bara mina numera (bara) två, Kaspar och Tassel  och de ogillar verkligen denna årstid lika mycket som jag och vägrar att går ut.

Fast hönsen vill men törs inte. ”Hu vad konstigt, kallt och hemskt!”

Det har fallit jättemycket massor blöt, hemsk snö. Oerhört tung att skotta, så jag blåvägrar. Skottar bara det mest nödvändiga  och till fågelträdet, för de måste ju ha sitt.

Sen har jag bakat lussekatter. Joho. Fast blev inga såna till slut ändå. Degen som skulle jäsa över natten men … hittade inte bakglädjen hos bagaren/mig i morse, så det blev en längd med allt juligt man kan tänka ovanpå och faktiskt mumsmumsgottigt, ändå.

OJ!!! Vad omånga bilder jag hade här då! 😜

PS: Inlägget handlade egentligen om att världen blev så svartvit med snön idag men det glömde jag förstås att skriva! 😋

Ingen ren med röd mule…

P1290186

… bara en suddig skurk!

Jo, suddigt, regnigt och motorsågande runt om överallt för att inte tala om enorma timmerbilar – det är så där precis ungefär lagom roligt!

Var ska vi gå, vart ska vi ta vägen? Varje dags dilemma. (Nä, inte Håga idag, Kalle. På fredagar släpps alla galna bilförare helt lösa och såna vill vi undvika.)

Det blir små rundor härhemma på de grisiga vägarna (f’låt vildsvinen, menade inte er) och några längre över stock och sten. I en grannby nästgårds finns ”riktiga” svartgrisar som nog tyvärr ska bli julskinka snart. Vet inte vems de är men de kommer alltid så förhoppningsfullt springande för lite extra gottis. Nåja, de vet inte vad som väntar, tröstar jag mig med. Livet kan vara månader eller år och kanske bara en vecka eller mindre. Det var i alla fall.

Jag har ändå planerat lite bakning. En saffranskrans med extra allt – massor med mandelmassa och russin och så men har inte kommit till skott ännu. Sedan blir bra.

Julkort har jag införskaffat men de ska iväg också…. oj, oj, oj – det blev besvärligt, de kommer nog fram i mars eller så…

För skurkturkburken står utmaningar på agendan i alla fall. Kikade igenom Emblas alla bravader och blev inspirerad. Jag är ju svårt drabbad kunskapen om klicker och target och Kalle ska få bli mitt projekt. Ska han. Så det så.

Glad adventstid! (ändå…)

Det är så regnersamt!

Så, då har jag hittat på  ett nytt bra-ord.

För sån är dagen, regn, regn och en massa mera regn. Man blir blöt och som omväxling blir man ännu våtare… och det var inte halt på nervägen. Inte snorhalt, heller. Det var inte farbart alls! Bara om man skenade precis mitt i och bad väldigt högt och tydligt om att inte möta någon timmerbil…

Det tog en oändlig tid i 10 km/h men minsann kom vi till affären. Jäst. Check, mandel  check, russin, glömde, mandelmassa, glömde…….. Håhåjaja, som alltid.

Jag ska göra en lussekrans, det SKA jag. Senare, då. Lussekatterna bryr jag mig inte om, det är för mycket finlir för mig. Förresten hittar jag inte det eminenta receptet just nu… 😒

Bilder? Äh, såna har jag inte för ingen ville gå ut, allraminst en soltörstande turk.

P1290112

Blött, som sagt. Otroligt våttigt.

Jälla – nostalgi

P1290176-1

Förra hösten/vintern var vi vid Jälla en del men i år, när bara Kalle finns, har det inte blivit av så särskilt utom en och annan skogstur.

P1290177-1-2

Vi hälsade på gotlandskaninerna som har fina utehägn med tunnlar under mark och en massa grenar och stubbar att hoppa runt på. ”Ja vill också och så vill ja smaka!”

”Tyst Kalle!”

P1290178-2

De flesta lektionerna (påbyggnad djurvård) hölls inte i huvudbyggnaden utan nere vid djurstallarna. Mycket praktiskt, för där fick Embla vara med.

P1290180-1

Intill ligger stallarna (hästarnas) och många gick hästinriktning. Vi hade förstås också en hel del hästlektioner och så ladugårdsveckorna. Då skulle vi börja fem på morgonen och lära oss allt om mjölkning. Både maskiner och datoriserade mjölkgropar men även gammaldags handmjölkning. Det är inte det lättaste att mjölka kor som normalt maskinmjölkas men allt går ju…

En av lärarna var Elna, Herriots fru. Och så han själv, från Veterinärhögskolan. Allt knyts ihop på ett förunderligt vis.

Strax efter fick jag djurvårdarjobbet på Spånga. Så den utbildningen lönade sig men det var fasligt lång resväg med 11 mil enkel resa. Upp klockan fyra (vi började 7) och hem kom vi först vid halvåtta, sedan Embla (och sen också Ankan) hade fått sig en rejäl tur. Inget jag önskar tillbaka men heller inte vill ha ogjort.

P1290182-1

Korna har visst fått komma in nu, för de syntes inte till någonstans, bara några hästar (”Jag vill smaka!”

”Nä, det får du inte, tyst på dig, Kalle!”)

P1290183-1

Jällahagen, den stora, där Embla fått gå så många spår och faktiskt Ankan också.

P1290184

Fast den fick vara, mörkret föll snabbt – dags att ta sig hem, fylld av nostalgiska minnen.

Högkvalitativa bilder! ;)

Måste bjuda på lite fantastisk fotokonst! Allt gå ju som bekant min väg just nu, inte minst  representerat av de tjusiga, ja rent av fenomenala, klara och tydliga fotona! 😋

Kalle bad så vackert i går… ”Snääääääääääääälla, till Håga! – det är ju fleeeeera massor av dagar sen!” Eftersom det är jag, inte Kalle, som är slaven så fick det bli så naturligtvis. Och lika självklart var det helt tomt i hagen, så vi tog oss en tur i dalen. Den kråktomma dalen. ”Inte vad jag menade!”, gnölade Burken surt och se, hans tjurighet lönade sig minsann. När vi passerade hagen på hemvägen var där minsann en gyllene Wilson, en golden retriever som blev väldigt glad. Bihanget, matte och husse, hängde bara med ett varv men ersattes av en labrador, en jaktlabbe/utställningslabbe på två år, Zorro. Han syns minsann på fotot i hörnet, det verkligen gnistrande übertydliga. De hade så roligt och Kalle briljerade med att hämta underbart roliga isbitar och låta sig jagas med dem. Vilken idol Kalle blev för Zorro!!

På hemvägen gick vi till Lidl, en affär som enbart besöks för att de har tyska julkakor: Spekulatius och Lebkuchen och dessutom Lübecker Marzipan. Jomen. Såna vill/ska/måste jag ha, för annars kan julen verkligen utebli utan sorg. Annars börjar den faktiskt komma lite krypande, julekänslan, det gör den. Lite.

P1290076-1

På hemvägen glödde solen nedgångsröd och färgade av sig i allt den målade. ”Min” klockstapel nästan bländade de förbifarande fåren – ja, oss då. Även här skulle dock lite tjärlek behövas, precis som vid stapeln vid körgår´n i Gryta. Men huvva, kallt är det nu på morgonen med närmare 8 minus. Åter förvandlas tårna till frysta prinskorvar  av golvdraget  och de skulle säkert brytas lika lätt som björkens kvistar men ännu kan jag räkna dem till 10 stycken – ja, tårna då, inte kvistarna – så det får betraktas som en framgång i Vinterstugan.

I morse var det spännande när två timmerbilar skulle mötas här utanför knuten, så visst går det livat till även i obygden, det ska inte sägas annat.

Go´ fortsättning på nedräkningen av vinterdagar! 🔔

Är det svårt/omöjligt, eller?

Det händer att jag retar upp mig så kolossalt. På att andra bara tar sig friheten att bestämma. Man får INTE. Punkt.

  • Inte tända adventsljusstakar innan
  • Inte julpynta innan
  • Inte göra si eller

Men, vad??? VAD????

Vem bestämmer DET?  VA, VA, VA??? Inte Bibeln i alla fall….

Själv växte jag upp  med att det blev advent fyra gånger och så julafton på det. Julgranen fick ljus på självaste julafton och sen kom tomten efter en oändligt lång väntan. (Utan religiositet. )Men det betyder väl inte att det är det enda rätta???!!!

Många har satt upp sina ljusstakar och stjärnor i ”förtid”. Asch och fy på dem!!! Eller… så underbart härligt med lite ljuspunkter i det grå novembermörkret och dessutom slippa den oerhörda hetsen som en del upplever julen som. ”Vaffå då?”

Nej, så FÅR det inte vara. Men glädjen får man bestämma heeeeelt själv,  i  alla fall en gång per år.

Och tänk! Glädjen kan få variera, år från år. Faktiskt. Så det så! För mig är julen lite i moll i år och så får den vara. Det betyder ingalunda att somliga giraffer inte får en helt strålande upplevelsejul, utan bara att en Anka tyvärr blir utan. Det betyder också att jag bara bakar sånt som en Kalle blir fyrkantig av, inte en Anka, och att längtan efter vårens ankomst är extra stor.

P1290158

Just nu undrar jag när tvätten tänker torka…

 

Det är som lite vattnigt

Snön har vräkt ner bara lite norrut men jag kan glädja mig över att allt är brunt och grått och svart istället för gnistrande vitt.

P1290109

För det gör jag, gläder mig, eftersom snöskottning blir nog tillräckligt av ändå, vad det lider.

P1290112

I bäckar åar forsar det mer som vårflod..

P1290119

… men det stillar sig framme vid sjöarna. Inte för att badlusten infinner sig ändå och förresten ligger isen, om än tunt. Kalle måste vara tjudrad för han begriper inte alls att det fina nya golvet inte håller, hur gärna han än vill leka Bambi på hal is.

Och idag är det december, vi kan börja räkna ner. Bara tre ynka månader till mars med blåsippor och tussilago eller kanske det dröjer till maj… men hoppet finns som alla år.

 

Att rädda en vädervidrig regndag…

P1290106

Ja, det gör man bra i sällskap av Arthur. Blev så glad när jag såg att det fanns en andra bok om denna gatuhund från Ecuador. Han, den kände stråtrövaren som multisportaren Mikael Lindnord gjorde världsberömd genom att ta hem till Sverige och Örnsköldsvik.

I boken finns också några  historier om andra gatuhundar instoppade men det är mest Arthur som lyser och leder vägen. Han berör mycket, Arthur, och ger ett litet hopp om att den svarta ondskan inte är alltigenom total.

Den som en gång haft förmånen att ta hand om en utsatt gatuhund förstår, hängivenheten är så fullkomlig. (”Japp, så är det”, säger Kalle och stryker lite försynt ut ett halvt kilo smör ur mustaschen. Det paket som han nyss stal från köksbänken och som skulle bli något gott. ”Nu slipper du laga till nåt, matte, bra, va?!”)

De älskade andra hundarna är en helt annan sak – deras trygghet är underbar, precis så som det alltid borde vara. För alla.

 

Ha!

P1290101

Trei, jomenvisst! Han får bli den enda bilden från det lurigt nyttiga – dagens väder!

Först drabbades vi av Tyson, St Bernhard. Han såg också ut så, fast värre…

Ulla, boxer, var också där, men på henne syns ju just ingenting…   Inte på Kalle heller, för han är ju en renlig hund! 😇 Bilderna av Tyson och Ulla rymde, tyvärr…

Nåväl, dagarna som gått har förebådat juletiden och jag har redan bestämt att den struntar vi faktiskt i år. Så förskräckligt många måsten! Då måste jag bara sparka bakut, så det så.

Visserligen har saffran inköpts men oooh, så gott saffran är i allehanda andra maträtter! Inga lussefikationer ska jag göra och det känns så bra. Puh!

Sen, så småningom blir det faktiskt 2018 – så spännande!