Trettondagen

Lika bra att jag skriver det, så att jag inte får för mig att det är midsommardagen eller så…

Fast vädret ute säger förstås annat, ruggigt, blött och isigt. Stormen Alfrida tjoade på rätt ordentligt här och mycket finns att ta rätt på av grenar och kvistar. Kalle ska nog sättas på det! Kunde Embla så kan nog den turkiske prinsen också. De senaste dagarna blev det inspektion av vägarna härikring – igår gick vi hela vägen runt Trojas sjö och det är i allafall över två mil. Mycket med tanke på att väglaget var på sånt glatt humör.

Det har fallit en hel massa träd och fortfarande är det farligt i skogen, därav tråktraskandet på vägen ( som bara är näppeligen röjd – det sticker ut fallna träd över halva vägen på många ställen.

Men igår gick vi förbi gladgrisarna och de har kultingar, så söta. En var en pellegris som behövt extra omsorg, Bertil heter han!

Grisfarmarna har även en schäfer hos Kinghussen. Den ståtar med namnet Gunnar.

När vi passerade Kolsvedjan mötte vi en till ny hund, också schäfer men namnet har jag glömt just nu. Sist tre överglada tollare.

Varje gång fick jag känna mig stolt över Kalle, någon behändigare hund kan man knappt tänka sig!

Visst vill han hälsa och det visar han med giraffskutt halvvägs till himlen, men drar, det gör han inte och alltid lika vänlig är han.

Så den enda bilden visar årets mål, inte nyårslöfte: åter ska han komma upp i michelingubbemuskler så som han såg ut efter ett år Ankan och alla långturer.

Tänk vad en långdragen skärskada i tassen kan åstadkomma! Men nu är den ju äntligen bra, så det är bara att bygga på bullarna igen.

Må 2019 bli ett riktigt bra år ur Kalles synvinkel för då blir det bra för mig också!

Det är så ledsamt

… när tiden är ute. Den här gången var det Lina, ett par km bort. Hon blev 16 år, och Abbe, hennes valp har redan hunnit bli tio. Han blir förhoppningsvis kvar några år till, så att Kalle, redan fyra år (!!!!!) har något att se fram emot när vi tar den rundan emellanåt.

Så gjorde vi i morse och Kalle rusade Hallandsstigen fram med sin vanliga överljudshastighet och vädret var soligt och septemberklart fast det är oktober. Allt var ganska härligt tills jag fick veta att Lina hoppat färdigt. Visserligen gick jag och grubblade på katterna Kaspar och Tassel, för även de lever på lånad tid, 17 år som de är båda två. De, liksom Kalle, hade en svår start i livet men sen blev det en gräddhylla för alla tre.

Ett människoliv utan djur vore det allra, allra fattigaste, så där är jag så oändligt rik. DET är något att verkligen vara tacksam över.

Man kan inte ha ett blogginlägg

… utan bild(er). Nix.

Så därför får Kalle illustrera ALLT! Visserligen ligger han bara där och tuggar på ett smaskigt märgben men det symboliserar trattkantarellerna som puttrar i stekpannan. Jodå, för efter en lång, lång skogstur, där vi bara gick lite vilse kunde vi konstatera att trattarna kommer. Goda blev de också, även om inte heller trattkantareller hör till favoriterna härhemma men med smör och crème fraîche och en lång stund i stekpannan, så blev de så goda så.

Kalleskånken var inlindad men det var en helt onödig detalj, sa Kalle och såg till att blöta ner den så mycket som det var möjligt, så snart var det bara att ta av paketet. (”Släpa på det du, matte, så får du se hur det känns!”) Ja, ja, visst.

Annars är det härligt väder med hög, klar luft och inte alls otäckt varmt.

Med andra ord: helt fenomenalt underbart!

 

 

Oktober

Fake news pratas det mycket om nu.  När det egentligen skulle inte skulle trumpetas så  mycket om annat än ”fake Kalle”.  För den hela och absolut sanna sanningen är att Kalle inte är en fet gris! Tvärt om är han en smal karl. Väldigt smal. Fast trumpen. DET stämmer. Fast trots allt är det bättre med såret i foten och än är amputation inte ett alternativ. (Bara som du tror, matte, oj, oj, oj).

Det är så mycket som är ”oj, oj, oj” nu. Som gjort för en kalle-matte att orera om.

Men det får vara, hon är ju så glömsk. Det kan vara bra att glömma. Men lite måste hon ju reta sig. Som på det här jakttornet t ex. Där hänger plaststrimlor  i mängder, trots att alla vet vad plast gör för skada både till havs och  på land. Då är det ännu värre att se att jägarna, ”skogsdjurens förvaltare” (tillåt oss att le!) inte ens kan föregå med ett uns förnuft.

Glömma kan hon inte heller att det oreras i media om den ”fantastiska sommaren” som varit. Det var inte fantastiskt med en torka som fick skog att brinna och vartenda vattendrag att torka ut.

Det är så dystert, gnölar vi ikapp, Kalle och jag. Hösten som är så jublande vacker, ja ofta i alla fall, att det inte borde finnas tid eller plats för tråkigheter.

Solen i livet ligger på köksbordet just nu. I form av fyra små gula kantareller. Wow!

Men även där finns det tröst att hämta. Varken Kalle eller matte tycker om gula kantareller. Häpp!

 

 

 

 

 

 

Så blev det sommar igen

och benkampen fortsätter.

Kalle vill gå på långtur och tji får han. Det är nyttig TRÄNING undervisar jag honom att få en vilodag ibland.

– Vill inte HA villodag!

Nä, och jag kan minsann försäkra att det är lagom lugnt att för varje rastning (sådär tusen gånger) linda i ordning ”fotan”  och sen förklara för en sorgsen Kalle, som först blir överlycklig, att han inte får springa fritt. Han tappar sin tassbeklädnad så lätt ändå.

Bäst fungerar stretchigvetrap men jag skulle ha skaffat bredare, för hästar, för Kalle har nu en gång giraffben och det går åt så mycket. I dag söndag låter vi bli att åka på handlingsexpedition.

Tejpa fast strumpor och liknande fungerar dåligt (”för ja blir alldeles skallig på bena, matte”).  Och det ligger ju det något i det gnölet, för attans vad den sitter, mot pälsen. Cornelias utmärka tossor, tja, där har Kalle så långa fötter, så de vill också åka av. Dumheter är det med tasskador…

Lite roligt i allt elände var ”Allt för ”Sverige”, som jag tittade på i min storbildsTV (mobilen)  Sista avsnittet var om Erik Jansson, frikyrkopastorn från Biskopskulla hemmadärborta. Tänka sig, där satt deltagarna och tittade ner över fälten på samma ställen där jag och hundarna så ofta själv suttit med. (Inte ja, ja får aldrig göra nåt kul och bita hästar i svansarna…).

På stora bilden, den suddigaste, i collaget, praktiserar Kalle husmorsgymnastik. Han tänjer och töjer alltid  sina muskler, så att en yogainstruktör skulle bli grön av avund.

Snipp, snapp, slut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alltså. Först flammar det till i trädtopparna men strax därpå blåser det vackra bort, långt till Bortistan. För att man bara ska glädja sig lagom, antar jag.

Sen kommer kallhösten bara så där. SMACK! Frostkras i bland gräs och löv och hur är det, fungerar elementen, fungerar vedspisen och måste det vara hål i alla gummistövlar.

Nåja. Får väl andra på det sistnämnda idag i alla fall, för det har varit motigt att stolpa fram med en sort på vänster och en annan på höger.

Skurken behöver grejer från apoteket också för tubgasen som finns kvar har använts till helkroppsstrumpor på opererade hundmagar och då är en elegant giraffpinne lite för smal i jämförelse…

Men förutseende som jag ju alltid är… behöver jag inte byta till vinterdäck i det närmaste eftersom jag var smart nog att inte växla till sommarhjul. Hm… kanske kan det vara så att det var såna där åretom-oduglingar som sen verkligen behöver bytas till dubbskor. Jaja, ett bekymmer i taget.

Förresten vill hönsen ha helrent så spån ska införskaffas  och så, och sen och därpå…

Jaha, så var det dags igen

En olycka är ingen olycka om den inte följs av en till och ytterligare en i en aldrig sinande olycksflod. Eller olycksfors. Eller, kanske rent av, av ett dånande vattenfall.

Fast det var nycklarnas fel, de som inte fanns när vi kom tillbaka efter skogsturen igår. Det blev Kalle väldigt nöjd över, för då blev det en leta-nycklar-promenad direkt inpå den förra vändan.

Tyvärr gick vändan uppför Vilsestigen, där skogsbolaget Mellanskog lagt förfärliga stenar för att hindra timmerbilarna att sjunka ner till Kina och där någonstans hände det. Eller inte, kanske var det under frilufsen i skogskanterna, där Kalle i vanlig ordning flög fram snabbare än vinden. Där händer det allt som oftast att otäckt skräpfolk struntar att ta med sig glasbitar hem.

– Fotan, jag tappade hela fotan! tjöt Kalle.

Det gjorde han nu inte, även om han var mycket noga med att framhålla att det var precis just så, absolut.

”Fotan” fick sig ett djupt hack men inte i en trampdyna utan vid sidan om, precis så att det inte kommer att behövas ett riktigt tassbandage med bomull för att spreta isär tårna men icke desto mindre mycket noggrannhet och skötsel med sköljning och smörjning.

Lite glad är jag över den här byrackans (VA??????) storhet för precis som med Troja är det inga hopplösa pälstofsar att klippa ner, något som krävde mycket jobb på både Ankan och Embla.

Nu hoppas jag bara att vi slipper åka till Herriot (fast det vore ju så jibblans roligt, matte!) Nä, NaCl i massor, jodopax, honung, den sårläkande krämen från Zalve som Cornelia (raggsockababbel.blogspot.se)  tipsade om när Tosca råkade illa ut och och och… så blir det nog bra men eländigt är det ändå – nu när det äntligen är uthärdlig temperatur och Kallemusklerna just börjat hämta sig från förra tasskadan.

Ytterst tradigt och tråkigt men det går ju över.

– Nääääjj, utlys landssorg, matte! Allraminst!

(Nycklarna återfanns. I jackan….. – Ja vet vem som är dummar, dumarst och värst dummar. Det är inte ja! Hurra!)

 

 

 

Den norska serien ”Vildmarkstjejer”

Den gillar jag! Visserligen har jag ingen tv, bara en mobiltelefon, men där syns det också,  programmet.

Hursomhelstsomhaver tycker jag om den och känner lite släktskap och en hel jätteportion avundsjuka.

Mina norska turer har satt sina avtryck (trots att jag numera glömmer allt annat) och endera dagen måste jag nog klättra upp på vinden och leta bilder. För då hade jag ingen digitalkamera utan det var att förhålla sig till filmrullens begränsning på 36 kort och sen vänta olidligt länge tills bilderna äntligen damp ner i brevlådan.

Men att bo i bilen och tältet,  med bara hundarna till sällskap (Kim och Troja då) gav mycket, inte minst genom vägen dit via Dalarna med många fantastiska platser.

Lite övergivet kunde det kännas, särskilt som någon galning roade sig med att hugga ihjäl folk genom tältduken vid den här tiden men alla har väl sin syn på förnöjelse.

Men att få se tumlare hoppa fram i solnedgången just som lyxmåltiden på konserverade köttbullar puttrade i t-köket – ja, det känner jag att Kalle borde få uppleva också.

Han skulle bli så glad, för sånt ligger han nog just nu och drömmer om på mina nytvättade lakan…

Men medan resten av tvätten otorkar i regnet där på strecket (min garderob är som synes mycket varierande) så får han drömma vidare och jag också och förresten är dagsturer också guld värda med många upplevelser. Då slipper man ordna med hönsvakt och kattmatare  och det är ju faktiskt bättre att vara hemma, om stugan bestämmer sig för att bete sig illa när den inte vaktas av en modig giraff. (Kalle är bara liiiite mörkrädd.)

Förutom den norska serien finns också de här byggprogrammen, där folk får för sig att t ex slå sig ner på ett fallfärdigt slott och sen arbeta ihjäl sig för att göra drömmen beboelig. Fast där känner jag en konstig latmask, vem nu det kan tänkas vara (- det, vet jag, matte!) som inte gör det så troligt att det blir min dröm.

Förresten har jag redan ett slott, mycket finare än alla andras och det kan förvandlas till en enkel koja precis när jag så önskar. Mer kan man faktiskt inte begära!

Fast lite, lite längtar jag efter de där tumlarna, det göra jag.

 

Skurkigt

Visst kunde jag ha haft en härlig höstvy med sprakande eldfärger. I stället serverar jag min morgonbjörk med lite fuskfärger på. Medelhavsturkos himmel är en liten hint till Burken.

Den, Burken alltså, demonstrerar vad han tycker och särskilt nådig är han inte. Fast han begriper inte bättre, lurar jag mig själv.

Schnauzerstugan har ingen tv men jag kommer ihåg den som mina föräldrar tog hem till Rosenborg 1968. Det var ett naturprogram, det kommer jag ihåg och det snöade på savannen eller om det var i den svartvita tv:n där ”snön” vräkte ner.

Nåja det fixades med lite viftande på antennen uppe på skorstenen som var min favoritplats, för övrigt. Där bodde nämligen en kajfamilj som behövde mat varendaste dag. Så nog klättrade jag upp genom vindfönstret som en mycket lydig piga och vinglade däruppe på skorstenen flera gånger om dagen. Mamma visste inte om det, ska väl tilläggas. Apropå det var jag till graven igår, den 24 september, när mamma ”skulle ha fyllt 95 år” och satte dit blommor. Pappa i  ”Grabben i graven bredvid”, fick dela på rosorna. Närig får man inte vara, minsann. Det var han absolut inte, min pappa.

Sen hade jag funderat på det här med en Kallesida men han får faktiskt finna sig i att bara fortsätta på det gamla, för just precis det gör han ju, min fina giraff som tar allt med jättesprång.

 

En härlig dag i september

Bara för att det fungerar så kommer här en bild på Tassel när han är som sötast.

Ha! Bekymrade rynkor i hårbotten (som läraren Kerstin på Spånga uttryckte det fast det då gällde vår rektor…)

Den tjusiga giraffen höll sig utom räckhåll men hans stand in, de här gula rudbeckiorna som jag aldrig lär mig korrekt namn på heter ju också giraffer, för det sa pappa och då måste det vara sant! 😉

Nu har jag provat här och svurit nog för idag, tror jag, så nu behöver jag vila mig.