Kycklingyra

Det kläcks och har sig och fyra små pyllingar under Jungfrun har tittat ut. Jag flyttade ner den från den lilla barnkammaren som alla höns väljer (travhästens fodertråg) eftersom den är för trång. Två ägg var kvar att kläckas men övergavs som vanligt när jag flyttade familjen. Tråkigt men förutsägbart. Kanske var det rötägg.

Två är mörka, en är en liten panda… och så…

…en som blir mycket ljus över hela sig.

Morsan gör sitt bästa för att krafsa runt dem så att de flyger åt alla håll och det pips och kivas så det står härliga till.

Själv håller jag på att bli galen av alla traktorer och grävskopor  och hoppas att det är färdiggrävt snart med fibereländet.

Mammas födelsedag…

…skulle det ha varit går, den 24/9. Så visst åkte vi till den pastorala kyrkogården och gladdes åt fridfullheten där med fåren, utsikten i vackra Mälardalen, grottorna och de sprakande höstfärgerna. Vid Salnecke slott, som ligger innan kyrkan på den lilla och smala vägen, pågick det däremot något jippo, någon slags skördefest eller liknande så där drällde det för mycket folk.

Men vid själva kyrkogården rådde tystnaden, bara fåren bräkte. Fint är det där även om Kalle inte behövde posera på en sten – sist var det både Ankan och han och då kändes det ledsamt. I hagen ovanför kyrkan hittade jag rodnade fjällskivling, inte lika god som stolt dito men nästintill. Viktigt att laga till den dock och den kan ge besvär som illamående för ovana men jag räknar mig inte dit. På rostmackor är den ljuvligt god.

Hemma gick vi Bort-i-vägen och retade oss på bredbandgrävningen (fast det doftade så spännande sa Kalle tills han fick en stenbumling på näsan) och sedan kissmarkerade han noga alla vägarbetesskyltar. Komma där och ställa till i dikena!

Vi träffade Abbe st bernard, som blev så glad, men jag glömde ta kort och slängde bara in en bild på hemvägen. Han har sin egen antifibermission och lägger sig helt enkelt i vägen för grävskoporna. Flytta på en sån jätte är inte så lätt och husse har fått hämta honom flera gånger… haha, det är rätt, Abbe!

Den lilla figuren på nedersta bilden  är en liten skogsväktare. En del skulle säga att det är en avsågad gran men jag vet bättre!  😜 Likaså är bilden på klockstapeln i Gryta lite spöklik. Ser ut som Hin onde själv kommer ångande emot oss.  Annars är det gammal tjära vid dörren och trappen men man kan ju aldrig så riktigt veta! 😱

Godmorgon

”Nää! Kloklippning å elände, behöva stå ut med sånt när man är en lurk, ja, sheik rentav! Regnat har det gjort på natten också så det är blött, så blött. Föör blött för en hund av nästan-öken-härkomst! Fast lite kloskärvor skräpar i sängen nu, haha, rätt åt dig matte!”

Men promenad blir det, vad gör man inte för att slippa städa. Påminner om tentaläsning förr om åren, alla dessa ”duggor” som småtentorna kallades. Så välstädad Stugan var då! Nu skulle nog det enklaste vara att ta in en av alla grävskopor som används för fibernedgrävningen, de står ju parkerade precis utanför och bara väntar på att få hugga tänderna i alla märgben och hoprafsade trasmattor. Hur tjuvkoppar man en grävskopa, tro?

Fast skaffa torrfoder till katterna är också ett måste, en sån där dum ”glömde bort”-grej så därför har mjukmaten serverats även till frukost. Inte bra, lite rassel kittlar härligt i kistan, tycker Kaspar och Tassel.

Sen går väl ytterligare en dag och snart kan man börja julpynta, behöver inte ens ta fram julsakerna, de blev aldrig nerpackade i ekkistan eftersom dörren dit är stängd och minnet så kort. Ibland är det minnet väldigt behändigt, önskar bara att detsamma kunde gälla ankminnet.

Vilse

Att jag går vilse är inte något nytt fenomen precis men när jag gör det på mycket välbekant mark och dessutom har en tid att passa… tja, då är det lite irriterande.

Vi skulle bara hämta lite kantareller i skogen bortom Stora fältet och jag hade tänkt mig en liten promenix på max en timme. Det blev närmare fyra…

Fast först var det fint, förstås och sen skulle vi ”bara gå hem” men då… förvillade och förvirrade vi oss helt. Åt Embla kunde man säga ”gå hem!” eller ”hitta bilen” även om det tog några år innan jag förstod hur duktig hon var på det. Ankan brukade säga ”ööööh?” Och Kalle då, ”Åh, ska vi gå hit, dit, andra hållet, fram, tillbaka! – Va’ kul, matte!”

Det var såpass att jag började att titta efter stora och täta granar där vi kunde tillbringa natten.

Allt är averkningshysterins fel, och de leriga hjulspåren leder inte, de bara förleder från det ena hygget till det andra.

Trött var bara förnamnet, och när vi äntligen hittade så kom vi ut vid Silverkattens gamla tillhåll, vilket var i alla fall fem km från Stugan. Men det var rätt i alla fall och lättnaden överröstade det inre gnället om ont överallt. Uppland är bara platt till topografin, inte till underlaget. Ett stenigt helvete, är vad det är.

Nå, det var redan i förrgår, tiden går ju som bekant… och i går var det ledbruten rekreation som gällde. Bara en sväng till hålan för att hämta ut det nya receptet och lite korta giraff-turer.

Till middag skulle vi hämta endast en stolt fjällskivling men tyvärr fanns det nyuppoppade karljohan runt om och något bära i hade jag inte med… Det hade ju inte gjort så förfärligt mycket om det inte var för det djupa, visserligen rätt smala, bredbandsdiket som jag måste ”skutta” över. Haha, vilken syn för Hånfullhetsguden! Fast hem kom vi, lite stötta i kanten och med svampar som måste sköljas lite extra…

MEN blandningen av dessa två är väldigt god – kallesvampens matiga menlöshet ihop med den enastående stolta fjällskivlingen – åh! Den sistnämnda delade generöst med sig av sin underbara smak och lika ljuvliga konsistens och så smörstekt med grädde … Hånfullhetsguden teg.

Idag på förmiddagen har regnet öst ner men nu ger det sig visst. Månntro att jag är redo för att besöka musketörernas gravar? Fast Ankan får vänta lite till. Missnöjd är hon nog. Ligga inknökad på en bokhylla sådär? Oerhört!

 

 

Härveriutredandet fortsätter.

Fast det går så långsamt, så långsamt…

En bit på vägen, i alla fall. Idag ska min (förhoppningsvis) nye husläkare ringa upp på em. Tog nämligen mod till mig och kontaktade min gamle (Lakritsdoktorn) och han kom ihåg mig – bara den trygghetskänslan lyfte bort en massiv tyngd från axlarna.  Lakritsdoktorn är medicinsk konsult numera, sen Gränby VC blivit ”förstörd” och jag återgår till ett ställe som jag varit på förr men inte var så förtjust i då. Det är ändrat nu, försäkrade Lakritsdoktorn. Hoppas så.

För så som det varit/blivit önskar jag ingen. Inte ens en människa! Åh, tänk om jag fick gå till veterinär Herriot i stället – DET vore önskedrömmen!

En höstsöndag hemma

Den började med en Kalle som ingalunda hade några planer på uppstigning.

Långt om länge mitt-på-dan gjorde vi en långtur. Hösten visar sig tydligt i ormbunkarna. Nära noll på nätterna och vips blir de bruna.

Bort-i-vägen vek vi av på Stora fältet – ensilagebollarna är hämtade och det var framkomligt. Troja tyckte att denna tid var underbar och slukade möss och sork så magen stod i fyra hörn medan Embla bara fångade – Troja fick stå för slukandet… och Ankan, tja hon var för lat!

Fåren var ute fortfarande, så Kalle fick stanna i koppel, det fick inte bli fööör intressant…

Den grävda dammen, som ju är så enoooormt stor kräver naturligtvis en motorbåt… för hur skulle de annars kunna få upp den utplanterade fisken eller håva in de likaså utplanterade ankorna…..

Ja, enkelt kan det ju inte vara. Numera är det så mycket utplanterat att det inte går att använda som hundbad heller, guano och fisk undanbedes i pälsen. Hägern som lyfte och jag missade, var desto gladare…

Vi kom över på andra sidan och det fula hygget från förra året är fortfarande ruskigt hemskt och vägen neråt undvek vi därför.

I stället gick vi uppåt och passerade ett av alla öppna dagbrott. Mycket lågt vattenstånd och inte lätt för djur som fallit i att kravla sig upp men sånt bekymrade de sig inte om, de som grävde hålen. För dagen låg inget djurlik där med magen i vädret i alla fall.

Anledningen till att vi inte gått här på länge är fulgruset, fast nu har timmerbilarna pressat ner det värsta. Kalle fick vara fortsatt kopplad, för här finns många viltväxlar.

Tistelfröerna har blivit tonåringar och lämnar nu ett efter ett den trygga modersfamnen.

Vi träffade en snok som försökte värma sig på det något behagligare gruset. (”Uff! sa Kalle, den bittar!”) ”Biter heter det”, svarade jag automatiskt, van vid Kalles turkiska ordvrängningar.

Så kom vi runt till Lina och Abbes by, bestående av hela två hus. Inga synliga hundvänner idag.

Allt görs samtidigt: skogsgallring och…

… bredbandsgrävning. Fast idag söndag stod grävmaskinen lite gömd så ingen stjäl den…

Nästan hemma igen svängde vi vänster, upp på ”stora vägen”.

Grannen puttrade förbi med fylld kärra som ska tömmas i silon. Dieselavgaserna var ljuvliga… *host, host*

Nu är det bara uppför Hammarbacken och så…

… öppnade sig ”hemma”.

Grannen har illröda pelargoner på sin mur och…

… jag vill förstås inte vara sämre! 😜

Hönsen släpptes ut och tuppkycklingen växer och står här med en gobit – helt fastfrusen – Sotbjörn varnade visst för en livsfarlig koltrast eller nåt…

För så klart att man ska vara uppmärksam! 😄

Ja, en vanlig hemmarunda, men första långturen härikring utan Ankan. En månad igår men dagarna går vare sig man vill eller inte. Äntligen är klockan sovdags. Det har blivit mörkt och Kalle är mörkrädd, så han har rullat in sig under täcket, beredd att ge mig en decimeter madrass eller så – ”apselutt inte en millimeter till”.

”Absolut”, heter det Kalle…………………….

 

En brun border collie, minsann

Det mesta är på tok för närvarande, så den här dagen ska ägnas åt uträtande av problem. Även WP krånglar men efter lite besvär kunde jag ändå få fram en bild på denna fyra månaders bruna bc-valp. Tänk, denna färg har jag aldrig sett förut. Matte försvann i våras när mamman Lydia blev blev mor till sex valpar, av vilka två var bruna.  Den här tillhör numera dottern men är daghund hos hos matte. Väldigt trevlig valp!

Jag får återkomma om jag får ordning på datorn!

Spanarkalle

Dagarna går och går men Ankan består. Det är lite svårt att hantera men jag ska försöka hurska upp mig och göra nya saker eller i alla fall nygamla. Vi behöver faktiskt inte åka till Håga varje dag och vi har vida marker att vandra i (fy fasen vad trist, säger Kalle men det behöver det faktiskt inte alls vara). Det har kommit lite regn så en och annan svamp poppar upp. Plötsligt finns det en massa granblodriskor i Narnia, ängschampinjoner i hagarna och jag har också hittat stolt fjällskivling på ”vanliga stället” men de ska bli lite större och börja fälla ut hatten lite innan jag hämtar hem dem. Inga trattisar än och ytterst få gula kantareller men nu börjar även kalle komma (inte hunden Kalle!) 😉

Vinthunden i Kalle sitter och spanar av Trojas sjö. Vi är vid Trojas Trumpeter – för tidigt att passera gravarna ännu – och Kalle tittar rakt över till Trojas Bakficka. Vid bryggan ligger en vassröjare – märklig maskin.

Vi har varit i hagen, förstås. Här härmas Lilla Blå tåget med finska spetsblandningen Leo som lok och med spanska greyhounden XX och whippeten NN som vagnar. Vi har träffat dem förut men namnen vill inte fastna. Brindle är de dock båda två.

Kalle och Pumba vobblar lite. Pumba är en japansk spets vilket påminner mig att jag måste lägga till den helt snarlika volpino italiano som vi träffade häromnyss.

Kalle spanar igen – denna gång över Hågadalen.

Vi har ju åtaganden där emellanåt! 😀 Mamma och ungen visade sig, bättre än ingen alls.

En märklig men fungerade tröst för mig är att titta på Världens bästa veterinär. Har inte sett den serien på ett tag, så jag kan se flera avsnitt i följd. I det sista jag såg i morse handlade det bl a om om en räddad whippet som blivit hårt slagen, så pass att ryggraden/halskotorna komprimerats. Kalle har ju också fått ryggraden skadad genom hårda slag. ”Den goda människan” finns inte för mig. Inte som fungerande grupp, bara som en här och en där och det räcker inte på långa vägar.

Men här får vi alltså hitta nya vägar (jo, Kalle vi SKA åka till hagen OCKSÅ. 🙂 men inte jämt.

Kalle kan lite targeting och är ju även inklickad så jag plockade fram en targetsticka i morse. Jag använder en sån där teleskop-penna från Biltema för nån tjuga. Sååå mycket smidigare än den där ”riktiga” som man köper dyrt och som man viker ihop i sektioner. Den här har däremot en magnetisk klump längst fram (för att den är till för att plocka upp svåråtkomliga grejer under motorhuven) men det löser man genom att sno runt tejp. Har använt den till alla djur jag tränat (t ex grisarna på Spånga, korparna där och inte minst min duktiga klickerhöna (en blommehöna jag hade).

Nu har jag Kalle. Han är lite som Nalle Puh, inte så snabbtänkt men så väldigt snäll. 💝

Jaha, hej, hej

I förrgår 2/9

Ja, här ligger Kalle och snorrar sig…för första gången (hos mig) fick han en sån där tjur”muskel” – ha, ha, omskrivningar är bra… Ingen av mina hundar har fått det tidigare, Kalle vet jag ju inte men inte här i stugan alla fall. Köper hellre ben av ren eller älg, förutom nötmärgben.

Såna här tillfällen märker jag tydligt att han också saknar Ankan. Han vill ju stoltsera och retas och framförallt stjäla Ankans ben också. Nu gnäller han mest när det är utdelning fast äter och tuggar gör han i alla fall.

 

Det är inget rönnbärsår här i år även om det finns en del träd med bär. Då behöver jag inte tänka på rönnbärsgelé, som är så gott. Men allt ”laga till” känns övermäktigt nu fast jag stekte i alla fall ägg igår – nästan matlagning ju.

Hösten närmar sig och september är ju en höstmånad. Färgerna blir starkare och blekare samtidigt. Ankan älskade hösten liksom jag även om ösregn bara hade ett tvivelaktigt värde. Svanarna sträcker – de V-formade fylkingarna är många och rovfåglarna gör likaså. Lafssjön är en bra rastplats även om det känns så tomt när inte Ankan är med också. Men det är en ytterligare plats som vi (jag) vågat oss på.

Det äntligen svalare vädret gör att jag orkar gå och andas för nu med Kalle-som-hade-ont-i tassen länge och skendräktighetsankan som det blev som det blev med har min ankel gått sönder igen (en gammal skada med en spricka) och jag kan inte lufsa så långt just nu, men svalt väder ändrar nog snart på detta.

Då finns ju som tur Håga. Dels mjuk mark i dalen (fy fasen så tråkigt, säger Kalle) och så hagen (jipppppiiiiiii!). Bonus blev ny ras i hagen, en berner sennen.