Det är så ledsamt

… när tiden är ute. Den här gången var det Lina, ett par km bort. Hon blev 16 år, och Abbe, hennes valp har redan hunnit bli tio. Han blir förhoppningsvis kvar några år till, så att Kalle, redan fyra år (!!!!!) har något att se fram emot när vi tar den rundan emellanåt.

Så gjorde vi i morse och Kalle rusade Hallandsstigen fram med sin vanliga överljudshastighet och vädret var soligt och septemberklart fast det är oktober. Allt var ganska härligt tills jag fick veta att Lina hoppat färdigt. Visserligen gick jag och grubblade på katterna Kaspar och Tassel, för även de lever på lånad tid, 17 år som de är båda två. De, liksom Kalle, hade en svår start i livet men sen blev det en gräddhylla för alla tre.

Ett människoliv utan djur vore det allra, allra fattigaste, så där är jag så oändligt rik. DET är något att verkligen vara tacksam över.

Träffat Herkul och lilla Bea.

En lyckad söndag! Ingrid är hemma från den månadslånga vistelsen i Turkiet, där hon dessutom skulle ha haft med sig hem en sån fin hund, den som föll på målsnöret och inte överlevde kastreringen. 😦 Istället fick hon ögonen på en annan liten hund som inte haft det så bra ett dugg- en goldenblandning. En liten rackare, vilket inte framgår av bilderna med sämsta kameran, ungefär Emblas storlek och 17 kg tung.

Hon ser bra mycket större ut på bilderna! Inte heller syns det hut söt hon är med pippifräknar över hela nosen. Glad och trevlig och full fart. Kalle skötte sig jättebra trots att det var ett par med hund i fårhagen mitt emot som han först var tvungen att heja på på ljudlig turkiska… men det var det enda.

Mycket lyhörd och fin, är hon, den endast ett-åriga lilla ”Bea” som heter något åt det hållet, men namnet fastnade inte i minnet helt. Att hon gillar Ingrid går i alla fall inte att ta fel på!

Jag fick också se sekvenser hon filmat från ett hundcenter, där hundarna var fria, endast sjuka hundar hade egna hägn. Dessutom hade de en fin badpool med cirkulerande vatten – välbehövligt i det torra, södra Turkiet.

Hela dagen har det ömsom duggat, ömsom regnat mer men just när vi var i hagen var det så gott som uppehåll och hundarna blev inte särskilt blöta, möjligen lite leriga… Desto dyngsurare hundar hade jag mig efter morgonturen – ovant med regn är det minsann men åh, så välbehövligt!

 

Lerkalle? Vem – jag???

– Var strumpan är? Det vet väl inte jag. Nånstans! Förresten har jag hört att lerinpackning är nyttigt!

– För huden, ja, Kalle. Inte för sår i trampdynan! Suck. 😱

 

Det sämsta och det bästa

 

Rättelse: Denna hund har det jättebra. Det är den här hunden det gäller!

Igår blev en tung dag. Se den fina, fina hunden här. Räddad efter en fruktansvärd misshandel, ren tortyr i flera dagar. Jag har sett bilder på hur hon såg ut innan… Återhämtade sig under lång tid hos en god människa och skulle flytta till Sverige med Ingrid, som är där redan nu, oktober efter alla rabiesprov mm mm. I torsdags kastrerades hon och det verkade ha gått bra men hon klarade det inte utan dog ett par dagar senare – det blev för mycket för den stackars flickan. Obduktion idag.

Så nära men… förstår inte hur människan kan vara så ond och plåga så mycket. Vad ger det?

Jag har haft en sån tur med Kalle. Här hade han somnat med sin ”napp” men vaknade till när jag hämtade minneskortet…

Morgon i skogen – glada hundar, inget ont här inte.

Dimma på linsen efter morgonturen men Kalle ville VÄLDIGT GÄRNA smaka kattmat. Fick han inte! 😀

Sen tänkte jag att Kalle skulle träffa hägndjur i Harg.

Det är så vackert där!

Annat än förorter till storstäder, minsann!

Vi mötte denna högfärdiga typ!

Gladdes åter av den fantastiskt välgjorda muren från 1800-talet.

Stora stenblock, så fint inpassade.

En skymt av sjön (havet).

Tre likadana hus i rad även om bara två fick plats – Bullerbyn!

Här är ett av skräpen vi skulle träna på, resten var osynliga.

Smultronbomb

Morgonturen blev en upprepning av gårdagens. Då var inte kameran med och idag hade jag  tryckt in fel knapp, så färgerna är som de är.  Men stigen är fin.

Det tog inte lång stund innan Kalle vitskånk blev Kalle svartskånk. Eller Kalle svartskunk, för doftfri var inte den här gyttjan!

Somliga matronor var inte bättre!

Kalle med kollen!

En liten sväng i spenaten.

Men Kalles mattekoll är verkligen stenhård. Det gläder mig så och gör allt så mycket lättare.

Vattenhålet i motljus. Här roade de sig kungligt, KalleåAnkan.

Det blir nog snart kraftiga muskler om han får hålla på.

Ankan var leklysten idag.

Hon säger ifrån när det inte passar men idag fick Kalle dra henne i benen, precis som Embla alltid gjorde.

Ankan fäller förfärligt.

Håller koll, som sagt… noga och ofta.

Min vackra, vackra Anka!

Här har jag just kopplat Ankan och Kalle intar lurpassarställning.

Anköverfall!!

Matte, liiite jobbig är han!

Kalle har fått nosa på stigens enda kantarell med klick och godis som belöning både igår och idag. Vet inte vad Ankan säger här, men något överlägset och föraktfullt, gissar jag.

Kantareller är inte hennes passion i livet. Vem vet kanske Kalle kan bli det istället!

Kul för KalleAnkan igår

Det var en lyckad dag för Kalle och såklart även för Ankan igår. Först gick vi en underbar löspromenad uppöver Smultronstigen och Kalle var så duktig hela tiden. Han kunde springa hejvilt men var så uppmärksam på var jag fanns och jag tror att det är väldigt bra att Ankan inte drar iväg och därmed triggar Kalle. Provade att gömma mig då och då och det blev kära återseenden när han hittade mig, minsann! Det finns en vattensamling där som förra veckan fortfarande var badbar men nu har torkat gjort att det bara är lite plask för fötterna.  Rolig var den ändå! Åter glömde jag kameran, ska försöka komma ihåg den nu, när vi ska gå där igen.

Sen var vi ju in till Uppsala (då var Ankan hemma och vilade middag) och träffade bästisen Herkul och gamla Ayla och det var också så roligt.

På kvällen var det dags för nästa äventyr. Schäfern King!

Så fin kan han också se ut! 😉

Hur roligt som helst! Det är tur att Kalle är kastrerad, annars hade de två nog inte kunnat umgås, Kingen kan vara lite kaxig med andra hanhundar.

Ankan var förstås jublande glad också, hon tycker mycket om King.

På hemvägen blev det en ny springtur och jag är överlycklig att Kalle fungerar så bra!

Nöjda med sin dag!

Foto: Ingrid I.

Här är en finare bild på Ankan i sin soffa hos Ingrid innan han kom till oss – en verklig favoritplats.

Ni vill inte se och jag ska inte visa…

Foto: Ingrid I.

… allt elände hundar kan utsättas för… 😦

Här är Alanya i södra Turkiet. Kalles ursprung. Ett paradis. Så underbart vackert. Här har Kalle tillbringat sina första två år. Han begrep inte så mycket av detta paradis, för han var en simpel gatuhund, ständigt misshandlad. Tills Ingrid fick ögonen på honom under en extra svår misshandel. En höll. En sparkade. Kalle sparkades sönder totalt!

Ingrid bor därnere periodvis. Ingrid har kontakter. Kalle räddades.

Foto: Ingrid I.

Här ser ni en lyckligare Kalle. Han är på en tre månader lång rehabilitering och rabiesvaccinväntan hos en underbar familj i bergen. Demirtas, heter stället. En fjong under s-et på slutet. Här fick Kalle känna att det faktiskt finns kärlek i denna världen. Sedan tidigare har Kalle blivit kastrerad och därmed öronklippt ( man gör så där!!! En tredjedel av vänsterörat fattas. Likadant görs med katter).

Nå, livet förändrades tack vare Ingrid. Hon ordnade allt – rehabilitering, veterinär – ALLT!

Foto: Ingrid I.

Kalle med ett par andra räddade hundar.

Min underbara räddare Ingrid med Kalle och en av sina högst älskade mastiffer därnere.

När Ingrid inte är där i sin lägenhet i Turkiet och räddar utsatta hundar bor hon här. Skog och hagar bakom. Härligt.

Kalle är förväntansfull utanför den hemtama dörren.

Ja! Herkul! Bästa kompisen i samma ålder och matte Ingrids stora älskling.  Också en turk.

Här är gamla Ayla. 12 år! Ytterligare en hund som får sluta sitt liv som en lycklig hund.

Kalle undersöker sin balkong. Den sitter kvar liksom ocikatten på rullbordet. Matte föder upp såna.

Här är den andra sötnosen.

Ah, härligt att få busa med Herkul igen!

De hade så roligt! Kommer att ha så många gånger sen också!

Kalle intog sitt favorithörn i soffan…

… men skitkian är inte så dum den heller!

Morgonbesök

Tidig morgon i Stugan. Sötaste rävungen på besök. Hm, inte så bra, även om matte förstås vill öppna stora famnen omedelbart.

Troligen har ungen känt lukten av kattmat. Nu när inte Kroköra finns mer, så har jag vanligtvis inte mat på trappen längre men så kom ju Kalle…

Dels var det en sådan bra träning för Långskånk att passera utan att röra. Otroligt svårt för en sån glupsk en men det gick förvånansvärt fort att förstå. Dels tyckte jag att katterna skulle ha några fredade ställen eftersom Kalle vet att han har himmelskt höga ben och bord och bänkar därför liksom inte kan vara höga nog! 😀

Det får visst vara slut med den passera-övningen för Kalle eftersom räven, hur bedårande den än är,  inte  ska frottera sig för mycket med folk och (fjäder)fä här.

Anksjön igårkväll direkt efter en regnskur. Blötan gjorde att matte avstod bad till Kalles glädje. Han hade bra roligt med sin vattendummie i stället för att oroligt vakta en matte som tydligen gör allt för att drunkna annars.

Uppför berg, över stock och sten. Roligt!

Ankan föredrog att titta på.

Fast snart blev det gemensam vattenexkursion.

Lång blir jäääättelång när en pinne ska nås utan att behöva simma. (Klippan tar slut där han står under vattnet, sedan blir det tvärt djupt.)

Trägen vinner!

Nu är det en ny spännande dag i turkens liv. Strax morgontur på ännu okända stigar.

Friheten…

… är det bästa av ting.

Här var vi ju igår, vid dammen på Stora Fältet. Kalle i koppel. I morse tog vi vägen genom skogen dit istället och, tänk Kalle fick vara fri som fågeln, både i skogen, på det enorma fältet och i dammen. Naturligtvis hade jag inte kameran med, tyckte att det kändes lite tomt när vi gick, men men… så bilderna är från igår bara för att jag inte tycker om bildlösa inlägg.

Vi gick via Älgberget och Ankan höll sin andra lektion: hur man rullar sig. Kalle tog efter med den äran!

Han var mycket duktig i skogen och kom alltid och kontrollerade – naturligtvis med klick och belöning. Innan fältet kopplade jag honom och vallaren i honom blev mycket bekymrad när Ankan vek av åt vänster. Det ville han inte vara med om! Så jag bestämde mig för att släppa honom också!

Vilken lycka för en långskånk! För att inte tala om dammen. Den är inte så djup utom lite mer i mitten, så där simmade han faktiskt och hundarna hade hjärtans roligt tillsammans.

Det går bra det här!

 

Springtime

Kalle Långskånk gillar pinnar, han. En del är små…

… andra lite större! 😀

Att vara en en sån här långbening gör att det också är mycket spring i skånkarna. När vi är vid Anksjön far han omkring mest hela tiden.

Utom när han kollar vilken ny uppgift han ska få av Ankan.

Tittar man på bakbenen syns det att han kommer i språng.

I ett huj är han förbi och så fortsätter han – fram och tillbaka i raketfart.

När han inte hämtar pinnar ur vattnet, då. Fast simma törs han inte, så pinnarna får inte hamna för långt ut. Han blir också orolig när jag badar, så jag håller mig ganska nära.

Ännu så länge är det bara vid Anksjön som det är springtime för Kalle.

Men… jag tror att det är lite springtime i självaste livet för honom också.

Det våras då sannerligen för Kalle!