Trettondagen

Lika bra att jag skriver det, så att jag inte får för mig att det är midsommardagen eller så…

Fast vädret ute säger förstås annat, ruggigt, blött och isigt. Stormen Alfrida tjoade på rätt ordentligt här och mycket finns att ta rätt på av grenar och kvistar. Kalle ska nog sättas på det! Kunde Embla så kan nog den turkiske prinsen också. De senaste dagarna blev det inspektion av vägarna härikring – igår gick vi hela vägen runt Trojas sjö och det är i allafall över två mil. Mycket med tanke på att väglaget var på sånt glatt humör.

Det har fallit en hel massa träd och fortfarande är det farligt i skogen, därav tråktraskandet på vägen ( som bara är näppeligen röjd – det sticker ut fallna träd över halva vägen på många ställen.

Men igår gick vi förbi gladgrisarna och de har kultingar, så söta. En var en pellegris som behövt extra omsorg, Bertil heter han!

Grisfarmarna har även en schäfer hos Kinghussen. Den ståtar med namnet Gunnar.

När vi passerade Kolsvedjan mötte vi en till ny hund, också schäfer men namnet har jag glömt just nu. Sist tre överglada tollare.

Varje gång fick jag känna mig stolt över Kalle, någon behändigare hund kan man knappt tänka sig!

Visst vill han hälsa och det visar han med giraffskutt halvvägs till himlen, men drar, det gör han inte och alltid lika vänlig är han.

Så den enda bilden visar årets mål, inte nyårslöfte: åter ska han komma upp i michelingubbemuskler så som han såg ut efter ett år Ankan och alla långturer.

Tänk vad en långdragen skärskada i tassen kan åstadkomma! Men nu är den ju äntligen bra, så det är bara att bygga på bullarna igen.

Må 2019 bli ett riktigt bra år ur Kalles synvinkel för då blir det bra för mig också!