Vad det bökar och krånglar

En stor glädje för mig är att vandra runt ute, ofta långt dessutom. (- och vilse, matte, glöm för all del inte den detaljen…  – Tyst med dig, skvallerapa.)

Sen att trött kunna sätta sig och skriva epos om allt det fantastiska vi får se, tömma minneskortet på bilder och sen känna sig nöjd med att dagen ändå varit ganska innehållsrik. Ja, då krånglar det igen.

Ändå är det vackert ute med hög, blå himmel och lagom varmt med 12° just nu och säkert blir det svamp med hem.

Det är synd att man inte ska äta de vackra röda flugsvamparna, för av dem finns det mängder i år. Men att leka viking vore nog inte så genomtänkt. Då vore det bättre att leka skurgumma men det alternativet tar emot av någon helt obegriplig anledning.

Nu ska vi ut och hälsa på i det höstvackra (fast JAG, Kalle, är ju snyggast alla dar).

För att bespara hjärtat får kameran stanna kvar hemma. Japp, så får det bli.

 

 

Längtan

När jag ser den här bilden på en lycklig Troja som sitter på Österlens tak saknar jag den tiden mycket.

Tänk att bara hiva ur baksätet ur bilen och därmed enkelt göra om den till Hôtel Renault och åka iväg hit eller dit, kors och tvärs och överallt. Nu känns tre mil enkel resa till affären besvärlig.

Fast allt har sin tid och jag tror kanske att det skulle kännas bökigt att bo i bilen och laga allt över spritköket, även te- och kaffe-nödvändigheterna.

Men att resa med hundarna har varit roligt och gett så mycket.

Nu nöjer jag mig att gå ”mil etter mil” i hemmaskogarna (förlåt, hyggena ska det vara) men tänker ändå att kanske någon mer gång. Om inte annat skulle Kalle uppskatta att få vara allvarlig på Ölands Alvar eller få svindel vid Höga Kusten eller varför inte att få bekanta sig med sjöstjärna i Bohuslän.

Drömmar är något fint och hoppet också. En dag så …

Ledsen på IDIOTER… (igen, då)

Johorå, för idag blev det Anksjön för den icke alls ankliknande Kalle. Vi har hållit oss ifrån där ett tag, mest för att det kommit lite regndroppar sista dagarna och då brukar grodor och paddor få fart, även om jag till slut fått inse att våren sedan länge är förbi.

Så besviken jag blev… för där hade eld härjat och vårt fina paradis var helt svart av förkolnad vegetation. Källan till branden var min ”omklädningshytt” – alltså eldstaden med sina tre störar, så den är också ett minne blott.
Vad jag tänkte och tyckte om det lämpar sig inte för skrift.

Kalle var ändå nöjd över att få galoppera fram över bergshällarna och jag hittade en ensam svamp… som kompletterades av några fler i Narnia och nu ska utgöra tröstemåltid!

Röstat och klart var det här

… även om valdebatterna har varit nog så sörjiga, vilket gamla Troja illustrerar så väl, klok som hon är även i livet efter detta.

Hon betonar också att sörjan är så läskigt brun och hennes min visar med all tänkbar tydlighet vad hon anser om detta faktum. Tänk om alla vore lika kloka som hon!

Jag var tidigt ute och bygdegården var trevligt nog närapå tom då. Stå i kö eller behöva frottera mig med en massa andra är kanske inte något som passar mig så väl. Särskilt inte med tanke på att så många flaggstänger och balkonger ”smyckats” med denna gyttjefärg.

”Sörja” är inte bara ett ord för att beskriva vattenblandad lera utan också ett tillstånd: ”att sörja”. För det är något jag gör, djupt. Mest över okunskap och förnekelse.

Nä, en röst på lurken Kalle, det hade varit något, för han har ju allt. En lååååång, nyfiken näsa och fyra kolossalt snabba giraffpinnar – de attributen skulle sätta snurr på allt och säkert till och med få Troja att applådera från sitt moln.

Hundlättnad

Morgonturens milsrunda slutade i hällande ösregn (som dock upphörde så fort vi kom innanför dörren – såklart) men de sista kilometarna svävade jag fram på moln ändå. Vi mötte nämligen Lina och Abbe med deras matte och fick höra att den borttappade papillonen var återfunnen!

Vilken oerhörd lättnad. Hade jag inte varit så hopplöst antifacebook, så hade jag kanske sett det där redan tidigare men nu är det ju så…

Framförallt är jag glad för hundens skull och ägarens men också för att mina egna mardrömsföreställningar kan upphöra, åtminstone vad gäller just den hunden.

Svampen kommer

Jag tror att detta är en stulen bild men eftersom jag glömmer allt precis hela tiden kan jag ju inte vara alldeles säker… 😉

Hursomhelstsomhaver har som alla år svampsäsongen tagit över mitt liv. Kalle är ytterst missnöjd över ”svampandet” för ”det går så saaaaakta då….” men gläds å andra sidan åt att koppeltvånget är ett förfärligt minne blott. Men måltiderna… åh, lyx räcker inte. Kalle håller förstås med OM de är tillagade med en MASSA smör och MÄNGDER av Grädde. Fast… Inte så mycket Svartpeppar, gnölar han, så Onödigt!!!

Svårt och sorgligt är det att en papillon saknas. Jag stoppades igår av en person som hörde sig för. Den tillhör en syster till Baggbolarna och hade oväntat dragit iväg och blivit borta. Mardröm.

De har förstås letat kors och tvärs, liksom jag, här på mitt håll. Ännu inget napp.

Baggbolarnas två hundar röjer järnet överallt och Kalle är inte sämre på vårt håll. Men…

Ja, sån är slutet av augusti, efter en förfärlig sommar. Het, förtorkad och tom efter saknade, älskade hundar.

Ett långt år

Idag har det gått ett år sedan Ankan träffade Herriot för sista gången. Hur kan ett år vara så oändligt långt och samtidigt lika kort som bråkdelen av en sekund? Det mysteriet förblir olöst. Året har passerat och det ser jag svart på vitt på almanackans datum men inte i huvudet. Därinne, i irrgångarna, där gör hon sig påmind många gånger varje dag och liksom med Embla ser jag henne rusa runt där på ängen av moln nästan varje dag. Men det är långt dit upp… och jag kan vara glad över att Kalle än så länge föredrar skogen och ängarna härnere…

Hundraen gånger tusen trött,

… det är vad jag är.

Men kanske att det blir lite bättre nu. Jag har vatten igen och rörmokaren som skulle komma sju i morse, dröjde till 14. Såklart. En sån där dag som är helt bortkastad, för ro att göra saker som gräsklipp, slyröj, murlagning, städning etc, ja den ron fanns inte alls i väntans elände, så föjdaktligen är sånt ogjort.

Stackars min Kalle har fått sitta emellan, så ingen långtrad blev det idag. I morgon, min hundvän, blir det bra igen, förlåt. Nånstans måste jag hämta andan för att kunna fortsätta…

Hm… Tvättmaskinen glömde jag nämna, säkert är även den igensatt, blähä och bu, men det får visa sig i morgon, INTE idag.

Men just nu har jag vatten! Jippie!!!!

Wilgot!!!

Datorn fungerar inte men efter mycket möda fick jag in två bilder, den ena uslare

 

… än den andra. Men ÄNDÅ! Wilgot!

Han är inte min, tyvärr, Kalle, utan Abbes efterträdare. En mycket fin Båtsman med tjusig teckning och ett underbart trevligt sätt. Kalle tyckte också att han var helt fantastisk. Wilgot är 12 veckor och pappan ryss. (Nästan lika bra som en turkburk, tyckte Kalle).

Det är bra att det är ordning på nåt i världen, nu när allt annat är så uppochner. 😻

 

Jahopp!

Nähäpp får jag väl fortsätta med. För det går inte att skriva, uppdatera eller göra något annat heller, så jag får ta semester!