Den som söker, han finner…

… men vilken ruskig tid det tog!

ruskfront2

Just sånt ruskväder är det idag, så ingen annan bild dög. Att namnge, eller att åtminstone kategorisera bilder är inte min främsta gren så jag har letat i timmar och på köpet behövt titta igenom en  massa ankbilder också. Det sista var tungt men kanske nyttigt. Nyttigt eftersom jag ser att Ankans elva år och 7 månader ändå gav en hel del  upplevelser för henne, även om det nu känns så helt otillräckligt.

Ute är det minst sagt vädervidrigt eller ”vidrigvädrigt” som Hästridarstället brukar kalla det. Piskande stormvindar och smått, smått regn som regnar från alla håll samtidigt. Blöt räcker inte att man blir utan helt genomdränkt inifrån och ut – i den ordningen,  så känns det.

För första gången under Kalles tid här är det inte tal  om någon promenad, utan det blir snabba rastturer i Narnia. Punkt. Något får han stå ut med, den långbente giraffen och han finner sig rätt gärna och kryper snabbt ner i sängen igen. I min säng, inte sin egen – för den vill han verkligen inte blöta ner. 😳

p1140414

Den älskade Ankan som ruskade sig överallt, helst när hon just badade, bjöd inte på så många sådana bilder, för då var det ”rädda vad som räddas kan” som gällde. Dvs kameran och matte…

Letandet gav många känslor – för många av sorg och saknad  – men även glädje. Vilken rar hund hon var, min käraste ankuschsling.

Annonser

Det höstar på sig

P1280758

Och även om man inte tror det så värst, går vi ju faktiskt härhemma också. Varje dag. Och för varje dag passerar vi ytterligare en ank-gräns. För när vi en gång gått ensamma, där Ankan alltid var med tidigare, så går det lättare nästa gång.

P1280771

Till och med Ankans reflexväst har kommit till användning men lite stor är den ju… så Kalle ska få en egen, en ny egen, för den förra har han hängt av sig i skogen någonstans…

Vad som inte syns på bilden är att det är en tunn isskorpa på vattnet. Krasar härligt, tycker Kalle men får inte upp en tillräckligt stor bit för att bära runt på. Nåja, det dröjer väl inte.

P1280781

I hagen har vi träffat en fin, röd wachtelhund (förutom Trei och whippeten Eskil) och så…

P1280782

… Elsie igen. Den där lurchern, alltså. Tydligare bild denna gång – så söt så! Matte kunde också berätta att Elsie varit så väldigt rädd men som alltid levererar Hågahagen och hon blir snabbt modigare och vågade springa flera steg från sin nya matte. Kalle bidrar förstås till det! 💕

Jag ser på bilden att Elsie har något där på flanken, kanske ett revben petar ut lite. Kan vara efter en spark… för sparkad har hon nog blivit många gånger, stackars liten.

Idag ska mjöl inhandlas, för min ”diet” av paj och äppelkaka består ännu…  och Trojas sjö ska nog få sig ett besök och så blir det kanhända lite Granngården också åt Kalle…  och städa lite vi väl göra också fast verkligen inte idag! 😇

Det där skäggiga…

P1280753

… slår alltid an en sträng hos mig. Särskilt när Skägget är en schnauzer. Som tur är Ebbot svart eftersom peppar/salt varianter fortfarande är – kanske för alltid – svåra för minnet.

P1280756

Men ”trots” sin svärta är Ebbot en härlig (mellan)schnauzer som nu snart är två år och det märks, säger husse och son – de jag oftast träffar i hagen med Ebbot.

Ebbot sitter inte alltid där han sätts, så att säga och familjen får något längtansfullt i blicken när de talar om en treårig hund – då när även en schnauzer sägs bli vuxen…

Ebbot ska trimmas snart och den detaljen saknar jag inte – stackars min Embla Babianrumpa….

Han har ett långt, fint skägg som måste kortas av rätt ofta – så avundsjuk jag är på det! Embla som var medlem i Lagom Långskäggigas Förening, hade visserligen skägg hon också men långt… nä.

Idag är det åter en solig dag och ännu hänger nattfrosten kvar. Egentligen borde det städas men se det har inte Kalle blivit fullärd i än… och bestämt tror jag att jag själv börjar att bli förkyld. Absolut är det så!

Nu är det kallt på morgnarna…

P1280726

Ja… den tiden kommer nu…

P1280747

Det är svårt att hålla sig från Hågahagen. Nu, när jag inte har Ankan, är det svårare att motivera långvandringarna, för Kalle vill bara, bara springa  i Hagen med många andra galningar. Rolig är Lily (stavas ev Lilly). Hon är döv men så väldigt rar.

P1280745

De här två är väldigt goa. Mor och dotter. BC är inte en  så tokig ras! Och brun Idun… alldeles extra fin!

 

Kycklingsorg

I morse var det tomt på kycklingar hos hönsen. Mitt fel förstås, som inte ville tvinga in dem i buren och skapa kvällskaos hos alla andra igår. Tänkte i min otroliga enfald att mamman, den vita Jungfrun, skulle klara vakten eftersom de små ligger så tryggt inbäddade i hennes fjäderskrud. Nähä.

Ibland är det inte så roligt med någonting.

 

En annan lurcher

P1280706

Det här är Elsie. En lurcher, precis som Kalle, fast från Irland (landet man oftast menar när man talar om lurkar). Väldigt blyg ännu men Hågahagen och Kalle reparerar sån svaghet fort… Raserna i henne är inte klarlagda men att vinthundshalvan har whippet i sig, får man nog förmoda. Så söt, har ingen tydlig bild på det men ansiktet var tvådelat i färg.

P1280715

Annars var hundvännerna Trei och Ulla också i hagen,

P1280708

… och Ulla förnekade sig förstås inte. Kvickt la hon beslag på sin pöl och doppade sig så gott det gick…

P1280716

… innan Tyson hade masat sig dit och förstört genom att tömma den. Tyson är ju ingen lurcher men en riktig lurkskurk är han och han blev lång som Trei i nosen, när han insåg att han inte var först.

p1270546

Betty i blå sele är däremot en lurcher, fick jag lära mig idag (bilden är sen tidigare). Lurchers rules!

Kalle Ensammast I Världen

P1280678

Igår lekte Kalle blandras. Det är man ju inte när man är en lurcher! Träffade på Hästridarstället på Lantmännen och då kunde jag visa upp Kalle. Tänka sig sig att jag inte gjort det innan, fast Kalle bott här i över ett år….

På bilden visar emellertid öronen tydligt att det inte var bra bra med någonting. Att det var tooooooomt i Hågahagen och det var förskräckligt.

P1280679

Det hjälpte inte ett dugg hur han än spejade och spanade, stackars ensammaste hunden.

P1280685

Då fick det bli en långtur i dalen. Men inte ens prickiga hästar är som  en riktig hundkamrat.

P1280690

Kråkorna var dåliga substitut de också.

P1280695

Och fåren som man ju inte ens tillåts sätta lite sprätt på.

P1280699

Men matte kunde nöjt konstatera att vattendragen, här Hågaån, börjar bli vattenfyllda igen. Under natten hade det förresten varit åska också med en massa knallar. Oroliga människor  hade ringt SOS. Inte att undra på, så eländigt som allt är nu, trumpifierat och sverigeodemokratiskt.

P1280700

Vid vissa krökar av ån har träden blivit stora viloplatser. Här skulle Embla ha gillat att klättra!

P1280701

Höstsådden har börjat komma och det disiga, varma vädret gav lite vårkänsla. Ha! Lång, mörk, kall vinter kommer först och den ser vi inte fram emot.

P1280702

Och lika tomt i hagen var det när vi tittade in där på hemvägen. Stackars, stackars eländigt ensamma hund!

Våttivåttivått

var det… men det regnade åtminstone inte. Turen till Håga igår förgylldes av Ulla och Trei, för vad finns det väl för härligare än att dela plaskväder! Senare en milspromenad hemma längs grusvägarna – det pangades i skogarna och både jag och Kalle liknar ju älgar på pricken, liksom att vi är vildsvin-look-a-likes också (och ”jägarna” har grava fel på ögonen). Kalle drar inte kopplet alls och jag måste gång efter annan titta om Skånken verkligen är kvar vid sidan. Koppelpromenader är verkligen ”sådär” men att bara nöta vägren tränar åtminstone det obefintliga tålamodet.

Efter första jaktveckan blir det kanske lugnare i skogarna. ”Kanske, var ordet”, sa Bull.

P1280594

Rött-i-rött. Nästan som på Trojas tid. Tassel vräker sig i en av hundbäddarna och Kalle tuggar vildsint på ett ben –  helt tätt intill. Han skulle aldrig köra bort katten, trots att Tassel trampar och ”vrålspinner”. Ett snällt turkhundet är han, Kalle.