Jaha, så var det dags igen

En olycka är ingen olycka om den inte följs av en till och ytterligare en i en aldrig sinande olycksflod. Eller olycksfors. Eller, kanske rent av, av ett dånande vattenfall.

Fast det var nycklarnas fel, de som inte fanns när vi kom tillbaka efter skogsturen igår. Det blev Kalle väldigt nöjd över, för då blev det en leta-nycklar-promenad direkt inpå den förra vändan.

Tyvärr gick vändan uppför Vilsestigen, där skogsbolaget Mellanskog lagt förfärliga stenar för att hindra timmerbilarna att sjunka ner till Kina och där någonstans hände det. Eller inte, kanske var det under frilufsen i skogskanterna, där Kalle i vanlig ordning flög fram snabbare än vinden. Där händer det allt som oftast att otäckt skräpfolk struntar att ta med sig glasbitar hem.

– Fotan, jag tappade hela fotan! tjöt Kalle.

Det gjorde han nu inte, även om han var mycket noga med att framhålla att det var precis just så, absolut.

”Fotan” fick sig ett djupt hack men inte i en trampdyna utan vid sidan om, precis så att det inte kommer att behövas ett riktigt tassbandage med bomull för att spreta isär tårna men icke desto mindre mycket noggrannhet och skötsel med sköljning och smörjning.

Lite glad är jag över den här byrackans (VA??????) storhet för precis som med Troja är det inga hopplösa pälstofsar att klippa ner, något som krävde mycket jobb på både Ankan och Embla.

Nu hoppas jag bara att vi slipper åka till Herriot (fast det vore ju så jibblans roligt, matte!) Nä, NaCl i massor, jodopax, honung, den sårläkande krämen från Zalve som Cornelia (raggsockababbel.blogspot.se)  tipsade om när Tosca råkade illa ut och och och… så blir det nog bra men eländigt är det ändå – nu när det äntligen är uthärdlig temperatur och Kallemusklerna just börjat hämta sig från förra tasskadan.

Ytterst tradigt och tråkigt men det går ju över.

– Nääääjj, utlys landssorg, matte! Allraminst!

(Nycklarna återfanns. I jackan….. – Ja vet vem som är dummar, dumarst och värst dummar. Det är inte ja! Hurra!)