Så blev det sommar igen

och benkampen fortsätter.

Kalle vill gå på långtur och tji får han. Det är nyttig TRÄNING undervisar jag honom att få en vilodag ibland.

– Vill inte HA villodag!

Nä, och jag kan minsann försäkra att det är lagom lugnt att för varje rastning (sådär tusen gånger) linda i ordning ”fotan”  och sen förklara för en sorgsen Kalle, som först blir överlycklig, att han inte får springa fritt. Han tappar sin tassbeklädnad så lätt ändå.

Bäst fungerar stretchigvetrap men jag skulle ha skaffat bredare, för hästar, för Kalle har nu en gång giraffben och det går åt så mycket. I dag söndag låter vi bli att åka på handlingsexpedition.

Tejpa fast strumpor och liknande fungerar dåligt (”för ja blir alldeles skallig på bena, matte”).  Och det ligger ju det något i det gnölet, för attans vad den sitter, mot pälsen. Cornelias utmärka tossor, tja, där har Kalle så långa fötter, så de vill också åka av. Dumheter är det med tasskador…

Lite roligt i allt elände var ”Allt för ”Sverige”, som jag tittade på i min storbildsTV (mobilen)  Sista avsnittet var om Erik Jansson, frikyrkopastorn från Biskopskulla hemmadärborta. Tänka sig, där satt deltagarna och tittade ner över fälten på samma ställen där jag och hundarna så ofta själv suttit med. (Inte ja, ja får aldrig göra nåt kul och bita hästar i svansarna…).

På stora bilden, den suddigaste, i collaget, praktiserar Kalle husmorsgymnastik. Han tänjer och töjer alltid  sina muskler, så att en yogainstruktör skulle bli grön av avund.

Snipp, snapp, slut.